Hornsgatan, väster om Ansgariegatan

”På hit-sidan om Hornskroken börjar det historiska.”

Jag har tänkt på Ernst Brunners uttalande i DN hela dan, om varför han inte skriver om Hornsgatan väster om Ansgariegatan. Det finns en historiemedvetenhet i uttalandet, men jag kan inte direkt ringa in den. Historien börjar vid en gräns och innan dess finns ingen historia? Hornsgatan väster om Ansgariegatan är följaktligen förhistorisk? Drakenbergsområdet och de andra 60-talsområdena är stelnade folkhemsfossiler?

Historielös, menar han förstås, jag fattar det. Västra Hornsgatan saknar historia. För att den är så otroligt ful. Så är det!

På sajten Kulturekonomi är man orolig att Ernst Brunners roman kommer driva upp bostadsrättspriserna, precis som hans tidiga 1990-talsroman Kocksgatan gjorde. Ingen fara, skulle jag våga säga. Fastighetsmarknad och gestaltad urbanitet hör inte ihop längre. Vi lever i en krassare era än den som präglade 1992. Brunners val att helt blända bort Hornsgatan väster om Ansgariegatan är dock intressant – just ur ett fastighetsekonomiskt perspektiv.

Väster om Ansgariegatan har de flesta kaféer, second hand butiker, folkoperor, marie laveauer och african ethno-design shops upphört. Till vänster tronar Globala gymnasiet som en mentalanstalt på berget. Det är den delen av Hornsgatan man bara åker bil förbi, säger ni. Gärna hur fort som helst för det är bra skjuts i backen och hela omgivningen stinker av samma outcast-stämning som råder på E4:an förbi Rinkeby. Här härskar ännu hyresrätten.  Svenska Bostäder, som äger stora delar av fastigheterna i området har på sin hemsida också klassificerat dem som ”ytterstad”. Man har med Ansgariegatan lämnat innerstan, rent bebyggelse- och socioekonomiskt, fast man inte har lämnat tullarna.

Detta tema slår ju an en sträng hos mig eftersom vi råkar bo i området. Och visst: det är så fult och beklämmande att man vill gråta. Hus och människor är som de huvudsakligen är i andra storstäder i världen: trötta och slitna. Följaktligen är inte heller kändisspaningen tjusig. Jag har sett Rickard Wolff med barnvagn och skeva solbrillor på den sidan av Hornsgatan där det inte finns något förutom loftgångshus. En mager, åldrad queersnubbe i skinnbrallor på en svårt avgastung stadsmotorväg präglad av skitig efterkrigsarkitektur. Det är inte Stockholm. Det är Fassbinder. Det är Bukarest, Moskva, Lodz, även Baltimore. Wolff flankerades vid detta tillfälle av en rökande medelålders kvinna i munkbrallor och en gubbe med rullator och två folköl i en genomskinlig plastpåse. Det är Wedding eller Chorweiler. Eller Södertälje. Skulle jag tvingas bevittna denna scen under författandet av en ansökan om forskningspengar för ett projekt av typ: ”Sustainable Urban Development, Creative Environment and Flexible Market Relations” skulle jag få akut skrivkramp och förlora allt hopp.

Västra Hornsgatan är Stockholms omutbara sanningsspegel. Det är som bra terapi: man blir lättad när någon lägger korten på bordet. Det går inte ljuga längre. Hornsgatan med loftgångarna visar hur det är.

I vårt hus bor även familjer där damerna bär slöja. I Stockholms innerstad, tänka sig! Några butique-ägare från Högalidsgatan visade vänligt en av dem var tunnelbanan låg: ”Nu verkar du ha gått av för tidigt. Du måste åka trettioarton stationer till innan du kliver av, minst.” Det kan man också lära sig väster om Ansgariegatan: Det är ibland inte människor i burka man ska akta sig för, utan dem i Cheap Monday-jeans. De sprider en ängslig urbanitet omkring sig.

På västra Hornsgatan, i servicehuset nästan vid Liljeholmsbron, finns kemtvätten och skrädderiet Mari Lena. Inrättningen drivs av tre män, en jude, en muslim och en kristen syrier som alla anklagar varandra för att bara tänka på pengar! De berättelser man får höra där skulle sannolikt få Ernst Brunner att önska sig en 2.0 version av sig själv!

Jeb Brugman, vars bok Welcome to the Urban Revolution jag just nu läser, skulle älska Hornsgatan väster om Ansgariegatan. Här skulle de potentiellt billiga lokalerna finnas, här skulle det finnas plats att prova nya saker, de icke-etablerade, invandrarna, de unga nystartarna, småbutikerna skulle här hitta ett fotfäste för att arbeta vidare. Här finns fröet till en verklig stad. Man ska inte bry sig om att det är fult, Stockholm är hur som helst ”onödigt vackert” enligt värmlänningarna. Om historien börjar strax innan Zinkensdamm, sträcker framtiden ut sig åt andra hållet. Problemet är bara att ingen verkar vara särskilt sugen på den.

About these ads

Om arbetsbok

Arbetsboken skrivs av mig, Håkan Forsell. Här testar jag fältrapporter, tankar och utkast framför allt utifrån mitt arbete som urbanforskare och historiker. För att läsa och ladda ned längre artiklar och bokmanus besök min hemsida, www.hakanforsell.se
Det här inlägget postades i Stockholm, Svensk stad, Urban revolution och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Hornsgatan, väster om Ansgariegatan

  1. punkthus skriver:

    Strålande Håkan. Jag hade en vän som försökte starta en Colombiansk butik för mat och grejer just i Svenska Bostäders kontorshus. Det gick åt skogen. Alla susade bara förbi, tror jag. Men sedan händer ju något just där Hornsgatan slutar, där tar ju den där kreativa ekonomin vid, det nya Hornstull (med de billiga lokalerna etc). Kan det vara så att det är först där som de rumsliga förutsättningarna för den där urbana revolutionen finns där, men inte på den delen av Hornsgatan som du beskriver. En del skulle nog hävda det. Jag är osäker.

  2. Pingback: Läs Håkan så länge « Punkthusblogg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s