Södermalms sista arbetarfäste

Lite sent läser jag Martin Aagårds artikel i Aftonbladet om Södermalm, stadsdelen som försvann. Det är en fin, något rituell text som kretsar kring det tema journalister (och urbanister för den delen!) inte kan sluta ta upp, gång på gång. Utförsäljning, gentrifiering. Det är en sårskorpa med begriplig lockelse. Jag har varit inne på liknande tankegångar tidigare: bostadsrättsifieringen och allmännyttans realisation är ett trauma. Det motsvarar i ambivalent kollektiv harm känslor som tidigare bara citysaneringen kunde framkalla. Men ännu har inte de skyldiga hittats, man kanske inte ens vill hitta dem, men börjar man med Mikael Söderlund så kommer en otäck härva av planlöshet och revanschism att välla fram. Hjalmar Mehr uppfann åtminstone 50-kortet och tänkte urban-regionalt.

Känslorna är som sagt problematiska. För samtidigt som det är uppenbart att segregationen har kickat in på det mest ödande sätt, så sitter många i sina uppvärderade bostadsrätter och ojar sig över det tråkiga och dyra stadslivet i Stockholm. Denna kluvenhet tränger igenom också i Aagårds text. Man sörjer Stockholm i andemeningen ”vi blev rika men ännu mer inskränkta” vilket är ett jobbigt bokslut som plågar medelklassen och som man måste lamentera på något sätt, och sentimental cynism är en omtyckt genre. Men helt obegriplig om man inte är mellan 30-45 år och bor just i Stockholms innerstad.

Kvarteret jag bor i ligger också på Södermalm, kv Plankan. Men det dyker inte på något självklart sätt upp på medelklassens radar. (Även om det har börjat ändra sig.) När Aagård drar sig till minnes en granne som en gång i tiden öppnade sin dörr med en yxa, behöver jag bara ta en bild på min grannes dörr. Han missar ibland själva låset med sin yxa.

I huset bor många gamla människor. Ibland tror jag att alla gamla människor vid Hornstull bor här. Det bor också många bråkiga människor, och en och annan arkitekt, ingenjör och taxichaufför. Sen finns en särskild typ av damer som vi kallar för ”Plankanmadammer”. Man märker dem bara om man vabbar och är hemma dagtid. De går längs loftgångarna mot nedslitna ytterdörrar av trä. Elenor Rigbys med finska efternamn. Rullator och rouge. Inte sällan finner man dem i grovsoprummet.

Vi hade folk på middag. En kvinna – webansvarig på Patentverket, bostadsrätt på Gärdet – var svårt drabbad av husets exotism redan när hon stod i hallen: ”Vet ni att städerskan på vårt kontor åkte hiss med mig – hon bor här i er trappuppgång?”

Jag förstod chocken: en städerska. Som bor i Stockholms innerstad. När jag berättade att det även bodde invandrarfamiljer från Irak i huset kunde hon inte riktigt ta in det.

Jag är fascinerad över det här fula huset. Till och med våra barn vet att man måste liksom be om ursäkt för det. För att det ligger här, på Södermalm och fular ner. Jag hörde min dotter säga till sin klasskamrat som besökte oss för första gången: ”Det är egentligen inte alls fult där vi bor – vi har bara haft lite otur.”

Det är Södermalms sista arbetarfäste. Det är som ett Skansen för hur Söder såg ut socialt innan Mikael Söderlund o Co lockade med sockrat bröd. Själva den atmosfär av ruffig solidaritet, torftig kosthållning och enstörighet som gentrifieringsprocessen profiterade på som en svulten pilotfisk huserar numera i ett miljonprogram som länge har befunnit sig i ett tillstånd som allmännyttans motsvarighet till Caremas obytta kissblöja. Vårt kök är från när Sgt. Pepper släpptes. Silverfiskarna också. Det är vintage på riktigt.

Här bävar det gamla Söder, inför hotet om 30procentiga hyreshöjningar, förtätningar, evakueringar, byråkratiska översitterier från den rest av allmännnyttan som en gång värnade om den goda bostaden och social jämlikhet men som nu är politiskt beordrade att söka profiten. Gamla människors rädsla, det tror jag också var en del av det riktiga Söder.

Stadsliv i den oförbindliga urbanitetens tidevarv är bra schizofrent ibland:

Jag bor tidvis i en annan lägenhet när jag jobbar i Berlin, en liten etta i Kreuzberg.  Där kan jag stundom känna mig som en representant för den andra sidan, den halvunga och coola från Kreuzkölln som sakta tar över Lausitzer Platz med boende och restauranger; den som hotar, som kommer utifrån, som kommer att profitera på förändring – även om jag oftast smälter in rätt obemärkt bland turkarna, pundarna, barnfamiljerna som uppfostrar sina barn vegetariskt och änkorna i kvarteret.

Där tittar jag ibland på mig själv utifrån och jag ser en representant för den oförbindliga medelklassen, en kafébohème, en flerspråkig medelålders europé med vadderad laptop-väska som inte har fått sin lägenhet från Sozialamt. Jag vet att det hålls kvartersmöten om sådana som mig: vad ska vi göra med dem som driver upp hyrorna, som inte behöver mataffärer för att de alltid äter ute, var ska våra barn ha råd att bo?

Väl tillbaka i Plankan glider jag i min arbetarklassoverall, håller upp dörren till grovsoprummet för rullator-och-rouge-tanterna och blänger misstänksamt ned mot Hornstull 2013 och undrar när dom ska resa sig och komma vacklande mot oss längs Hornsbruksgatan, de flerspråkiga med vadderade laptop-väskor.