Kort återgivning av mitt föredrag vid Institutet för Framtidsstudier om
”Den svenska förorten – historia, nutid, framtid” från gårdagens seminarium.
” DEN svenska förorten finns naturligtvis inte.
Det finns snarare ingenting mer heterogent än vad som ryms i begreppet förort.
Men jag ska inte spela dum: jag förstår vad ni vill att jag ska prata om: Miljonprogramsförorten, eller invandrartät förort. Jag ska beröra både reella problem och schablonbilder som dessa typer av förortsmiljöer brottas med.
Men det är viktigt att komma ihåg om förorter i Sverige:
Av de förorter som finns idag har vissa blivit förorter – genom stadsexpansion, geografi, alldeles speciellt administrativ förändring.
Andra har planerats som förorter – det är dessa, en minoritet i sammanhanget, vi riktar all uppmärksamhet mot.
Att lyfta blicken från Stockholm är ofta perspektivrikt och helt avgörande för en djupare förståelse, men nu håller jag mig till Stockholm i denna begränsade presentation.
1. Vilken roll har svenska förorter spelat för samhällsbyggandet och föreställningar om gemenskap och demokrati?
- Alla förorter under 1900-talet har varit kommunalt styrda demokratiprojekt.
- Man har använt arkitektur och planerad miljö för att skapa ett bättre stadssamhälle.
- Den gamla stenstaden utsugande, klasspräglad miljö.
- Även när trädgårdsstäderna under 1920-talet tycktes bli för segregerade satsade Stockholms stad på att bygga hyreshus utanför tullarna i större skala och ge mindre bemedlade familjer möjligheten att bo i den attraktiva och jämför med stenöknen i innerstadskvarteren hälsosammare trädgårdsstaden.
Mellan 1940 och 1980 försvann närmare halva befolkningen från innerstäderna i svenska storstäder. Centrala stadsområden moderniserades, revs eller byggdes om, infrastruktur och serviceanläggningar tog allt större delar av stadsmarken i anspråk och förortsexpansionen – med flerfamiljshus och med småhus och villor – resulterade i nya utspridda centrumanläggningar och stora trafiksystem.
Byggandet av välfärdsstaden var ett projekt som till stora delar genomfördes utanför städernas traditionella och historiska centrum.
Faktum att ända fram till Miljonprogrammet hade Stockholm excellerat i att bygga förorter som skulle konkurrera ut innerstadens boendemiljöer.
Det fanns alltid nya grupper som kunde få bättre boende- och levnadsförhållanden i förorten genom kommunala satsningar.
Bostadsarkitektur och landskapsplanering var integrerade och höll mycket hög nivå.
Det var med den självbilden man också fortsatte expansionen för att klara av den stora bostadskrisen.
Stockholms stad var världsmästare i förorter fram till 1965.
Det är viktigt att komma ihåg att Miljonprogramsförorterna från början inte var ämnade för människor i social eller ekonomisk utsatthet. Den framstod snarare som en rationell plats för ett uppkommande tjänstemannaskikt att bo på; den manliga kontorsarbetaren med sin hemmafru. De var ”sovstäder”, planerade för arbetspendling och basala vardagsfunktioner.
Bostadssektorn praktiskt taget den enda där planhushållning blev en realitet – stora kommunala markförvärv, statliga låneregler, nationell föredelning av byggkvoter etc…)
Samtidigt har det parallellt funnits en semi-liberaliserad bostadsmarknad för småhus och olika former av andels- och bostadsrätter.
Bostadspolitikens sammanbrott omkring 1976 – och flykten till småhusägandet var inte minst var en ekonomisk flykt pga ränteavdrag – Det gjorde att de nya förorterna blev stigmatiserade som boendemiljöer ibland innan de ens var färdigbyggda.
De som bodde där var de som inte hittade några andra sätt att lösa sin bostadssituation.
Gällande frågan:
VAD ÄR SVENSKT MED FÖRORTEN? MÅSTE MAN SE PÅ ANDRA LÄNDER:
Att våga göra en jämförelse som sällan utförs: mellan forna kommunistregimer och deras bostadssektorer:
I svenska miljonprogramsförorter hann det aldrig etableras en bred samhällelig accepterande inställning såsom det stora delar gjordes i Östtyska Plattenbau-områden eller Tjeckiska och Slovenska Panelaki-stadsdelar.
Svenska miljonprogram har alltid varit föremål för intellektuell övertalning – det är ett säkert sätt för bostadsområden att bli avskydda.
Plattenbau och Panelaki-områden har även efter 1989 innehållit en blandad befolkning och en betydande medelklass. Flera av dessa områden ur det allmänna bostadsbeståndet var också bland de första som erbjöds till försäljning till hyresgästerna under 1990-talet. Det ledde till att många bostadsområden i ytterstadslägen fick en stabil karaktär – och låg omsättning på boende.
Jag önskar inte att Sverige hade haft en historia av totalitära enpartistater för att få rätsida på bostadssektorn – men det är intressant att jämföra de kulturella skillnaderna som finns gällande inställningen till liknande bostadsmiljöer tillkomna under samma tidsperiod.
Jag ska heller inte överdriva olikheterna. I dag finns samma form av segregationsprocesser i alla europeiska storstäder, oavsett väst- eller östeuropeisk .
Summa:
Den svenska förorten präglades av historisk spänning mellan reglering och marknadskrafter som på ett dubbelt sätt verkade till dess nackdel.
2. Gällande frågan om bostadspolitik och segregation
Bostadsmarknaden har alltid varit segregerad till viss del.
Den höga status boendet har, särskilt i ett land som Sverige – där vi tillbringar mycket tid i hemmet –
Sen tillkommer en aspekt:
En levande stad är till betydande del hierarkisk till sin natur.
Lämnad utan regleringar och direktiv präglas stadsmiljöer snarare av en koncentration av investeringar och marknadsförädling än distribution och jämn fördelning av tillgångar.
I dag finns låsningar på bostadsmarknaden som på många sätt överträffar tidigare epoker och dessa är till stora delar politiskt skapade.
I vår antologi: Den kalla och varma staden (2008) gjorde vi till en huvudfråga
– Hur har politiken sett på staden som en integrationsmaskin?:
Efter synen på att arbetsinvandrare och gästarbetare skulle assimileras i en svensk arbetsgemenskap – som upphörde att gälla mot slutet av 1960-talet – så har tolkningarna av integration i stad kryssat mellan två förhållningssätt:
1) Det första förhållningssättet menar att stadens specifika, samhällsformerande institution har sedan medeltiden varit marknaden. Integration genom marknaden har också varit den grundläggande modellen för utvecklandet av ett liberalt, borgerligt samhälle. Häri ligger stadskulturens civilisatoriska gärning: att det är personliga kvaliteter och meriter – och inte nedärvda, status- eller klanbaserade egenskaper – har utgjort basen för en väl fungerande marknad.
2) Det andra förhållningssättet har vi kallat för det kulturella och den menar att stadskultur är oupplösligt förenat med invandring. Stadssamhällen är präglade av olika traditioner och kulturer som måste få utvecklas i mindre grupper som ger självkänsla och rotfasthet åt nyanlända.
Den kulturella inriktningen av svensk integrationspolitik som dominerade under 1970-talet sammanföll med Miljonprogrammets haveri.
I Tensta t.ex. inrättade Stockholms invandrarnämnd särskilda ”Immigrant Service”-kontor redan 1971 (innan stadsdelen var färdigbyggd).
De kulturella integrationsinsatserna (föreningsstöd, hemspråksundervisning, tidskriftsstöd) dirigerades till de nya förorterna samtidigt som infödda svenska sökte sig därifrån.
Analysen av den snabba segregationsprocess som tog fart under 1970-talet har under senare tid rätt entydigt behandlas ur ett rumsligt perspektiv.
Samhällsplanerare, arkitekter, politiker har haft stadsrummet som grundperspektiv snarare än de sociala processerna. Grunden för integration är enligt en definition det ”nyttoinriktade sociala samspelet”. Det är ett samspel som vilar på någon form av utbyte, att någon behöver något av någon annan.
Miljonprogramsområdena var under lång tid präglade av frånvaron av självständig ekonomisk verksamhet.
Inflytande över försörjning och delaktighet i arbetslivet är internationellt sett viktigaste faktorerna för urban integration.
Det här är ju en av stadens grundläggande funktioner – och här uppvisar svenska städer ofta en brist. De fungerar inte som integrationsmaskiner.
Det svenska samhället (och det stockholmska kanske i synnerhet) har varit främmande för den form av gemenskap som förknippas med det amerikanska begreppet ”Community”;
Det faktum att man bor och lever i heterogena områdena är förknippat med vissa normativa regler.
I många andra städer i världen – särskilt storstäder – är det just tillhörigheten till en community som utgör stadslivets själva mening, ett socialt rum som präglas av mångfald och hänsyn.
Tittar man ur det perspektivet på den stockholmska förortshistorien har planeringen ofta skapat ”grannskap”, men utan grannskapseffekter.
Men det här handlar inte – som ofta påpekas – inte bara en föreställd grupp minoriteter eller invandrare som ska integreras i ett svenskt samhälle – utan det är en ömsesidig process.
De svenskar och stockholmare med tillräckligt socialt och ekonomiskt kapital har snarare valt att betona en annan, här lika renodlad, form av urbanitet med tydliga gränser för kontakter, och väldefinierade och säkra övergångar mellan olika stadsmiljöer.
Både den gamla bostadssektorn med sina subventioner och regelverk – och den befintliga marknaden har tolkats på liknande sätt:
Att båda har en BEFRIANDE funktion – en emancipatorisk funktion – som befriar den enskilda från att vara beroende av sociala relationer och sociala sammanhang den själv inte har valt:
Ett historiskt arv som den svenska välfärdsstaten fört med sig – och som i hög grad fortfarande präglar uppfattningar av stadsmiljöer och urbanitet.
