I mellanchefernas stad

Jag har ingen relation till Axel Schulman, han är mer ett fenomen än en person i min värld, men under ett par dagars försenad läsning av söndags-DN skrattar jag ändå varmt åt att denna stureplansprodukt säger sig ”hata Stockholm” där alla bara ”gafflar” och han vill flytta till Gotland. Jag förstår honom. Det är den där medelålders känslan som kommer över en när man inser att man bor i en stad med riktigt taskig vitaminbalans.

Men det verkliga problemet finns redan på etableringsstadiumet: det är svårt att frånse att huvudstaden inte är den mest ultimata när det gäller att ta vara på spirande, egensinniga viljor, små plånböcker, stora tankar eller ens ett snyggt löpsteg. Vad är det som gör en stad välkomnande och användbar för många? Varför känner man att vissa städer säger, ”hej på dig! Slå dig ned, vi köper en öl.”” Stockholm säger ju oftast: ”Men vafan kommer du också…? vad ska vi göra av dig då?”

Arkitekten och skribenten Ola Andersson skrev i mellandagarna en rapp text i Sydsvenska dagbladet om Malmös stadsutveckling utifrån ett jämförande stockholmsperspektiv. Helt överdriven och flåsuppmuntrande, men ändå med bra näsa för att konkretisera det där som gör en bra stad, i längden.

Stockholms innerstad, skriver Andersson, ”har i allt högre grad blivit ett ghetto för mellanchefer i näringsliv och förvaltning och deras barn. Det är en stad för fyrkantiga och lydiga som jobbar nio till fem på välbetalda jobb, men vars höga löner till största delen går till bostadslånen.”

Sådana förhållanden går skoningslöst ut över en stads kreativa potential: ”En rapport från OECD bekräftade redan 2006 att de nya företag och nya branscher där nytänkandet finns är underrepresenterade i Stockholm. Stora företag i gamla branscher dominerar. Utrymmet för kreativitet och nytänkande är idag minimalt.”

Malmö har ur detta perspektiv vunnit i stadsmässighet de senaste åren, utan att likt Stockholm krampaktigt driva förtätning som illusionskampanj för att dölja att därbakom byggs egentligen ingenting för att på allvar kväsa bostadsbristen. Det skulle nämligen kräva ett mindre Miljonprogram. Och med en eventuell balans i bostadsutbudet skulle bostadspriserna sjunka som blylod och mellanchefernas röster flyga sin kos – det vore kommunalpolitiskt självmord.

Anderssons uppmaning till Malmö är talande nog: ”Håll uppe tillgången på billiga bostäder och lokaler genom att bygga nytt och låt det gamla bli kvar. En stad byggs inte, den ackumuleras över tiden. … Men viktigast av allt är ändå att undvika självbelåtenhet och själv­överskattning och se framåt.”

Frågan om hur man bör bygga nytt, och vad man bör låta vara kvar är en högaktuell forskningsfråga för flera ekonomgeografer. Kanadensaren Thomas A. Hutton, som jag skrev om här nyligen, är en av dem som skärskådat processen att återskapa en levande stadsmiljö och stadsekonomi mellan gammalt och nytt, inkluderande och exkluderande – och mellan staden som möjligheternas fält och staden som en sluten rastgård för de redan mätta.

About these ads

Om arbetsbok

Arbetsboken skrivs av mig, Håkan Forsell. Här testar jag fältrapporter, tankar och utkast framför allt utifrån mitt arbete som urbanforskare och historiker. För att läsa och ladda ned längre artiklar och bokmanus besök min hemsida, www.hakanforsell.se
Det här inlägget postades i Architecture, Malmö, segregation, Stockholm, Svensk stad, Sverige, Urban economy, Urban Europe, urban sociologi och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till I mellanchefernas stad

  1. André skriver:

    Håller med, men romantiken av Möllevången blir lite svår för mig som bott där i några år. Men det kanske det du menar med flåsuppmuntrande och överdriven?

    Vill för övrigt påpeka att jag är upphovsmannen av mellanchefsghetto. glöm aldrig det!

    • arbetsbok skriver:

      André, du måste informera mig noggrannare, så mellanchefsghettots upphovsman får sin eloge!

      Andersson förenklar ju helt klart, det krävs ju inte väldigt stora insikter i tillståndet i Malmö för att förstå att ett och annat problem nog framträder som mer svårlöst. (Och så billiga är verkligen inte hyrorna heller längre!) Jag gick igång lite för att artikeln osökt knöt an till en bok jag just har läst om förnyelse av etablerad stadsmiljö. /allt väl och ses snart, hoppas jag! H.

  2. André skriver:

    Ska informera bättre i fortsättningen!

    Olas text är trots allt bra. Vill poängtera det

  3. Björn Nilsson skriver:

    Gotlands befolkning har nära nog varit konstant de senaste 40 åren (tillväxt mindre än 2 promille per år) så de välkomnar säkert tillskott av duktigt folk! Sedan kan man ju undra varför befolkningen inte växer mer om det är så mysigt just där? Någon hake finns det kanske … ”den blomstertid nu kommer” som Kolmodin diktade så vackert om kanske inte varar riktigt hela året?

    Och något vajsing måste det väl vara med Malmö? Gangsterskjutningar, och som extra tillskott Lasermannen II och ständiga bråk i vissa områden, det låter inte helt förtroendeingivande.

    Därmed inte sagt att det inte finns rejäla problem i Stockholm.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s