Jeffersons Koran

Republikanen Keith Ellison var den första muslim att bli invald i den amerikanska kongressen år 2007. Visserligen hade Ellison konverterat i vuxen ålder (uppfostrad katolik) men den religiösa tillhörighetens symboliska värde har en avgörande vikt. Vid själva svärandet av eden hade Bibeln bytts ut mot ett exemplar av Koranen i en annars identisk ceremoni som de nytillträdda ledamöterna genomgår.

Men exemplaret av Koranen som Ellison lade handen på var inte vilken bok som helst. Den hade tillhört en av ”the founding fathers” av den amerikanska republiken och dess tredje president, Thomas Jefferson.

Frankofilen, slavägaren och multitalenten Thomas Jefferson får fortfarande det politiska etablissemanget i USA att darra av vördnad och bildningskomplex. (I tv-serien John Adams på SVT häromåret var ju Jefferson – spelad av Stephen Dillane – det majestätiska epicentret i hela storyn!) Barack Obama skämtade med ett gäng nobelpristagare på besök i Vita huset, att endast vid ett tidigare tillfälle hade så mycket intelligens och kunskap varit samlat i presidentpalatsets matsal och det var när Thomas Jefferson åt middag med sig själv.

Anledningen till att Jefferson hade skaffat Koranen på en auktion i London 1765 var hans intresse i komparativ juridik. Det var moralen i alla religioner som väckte hans nyfikenhet. Det var först en lång tid efter hans död som man publicerade ”The Life and Morals of Jesus of Nazareth” – också kallad för den Jeffersonska Bibeln. Verket bestod av Nya testamentets fyra evengelier reducerade med hjälp av ett rakblad (bokstavligen) – där Jefferson skurit bort allt som handlade om jungfrufödslar, mirakel, uppståndelser och annat hokuspokus. Det blev en kortare bok. 1904 trycktes denna nedbantade moralsamling på begäran av Kongressen och varje ny ledamot fick bekanta sig med ett ett exemplar. (Men de svor eden på en tjockare variant av samma lära.) Jeffersons syfte var att komma ned till den gemensamma moraliska kärnan – en kärna av ömsesidig respekt och handling som skulle utgöra grunden för alla medborgare – oavsett tillhörighet till olika religiösa grupper – i det amerikanska samhället. (Det var Jefferson som ville byta ut ”Jesus Kristus” mot ”den Allsmäktige” i konstitutionens paragraf om religiösa rättigheter – men det fick hans inte!)

När man plockade fram Jeffersons Koran åt Keith Ellison var det många – inte minst av Ellision egen partitillhörighet – som förutspådde Amerikas undergång och krävde benhårda immigrationslagar för att landet inte skulle översvämmas av miljontals muslimer nu när en av deras egna var makthavare i Kongressen.  Men för de flesta amerikaner var det ändå ett tämligen okonventionellt ögonblick.

Jag har tänkt på den här historien – som återges både av Simon Schama i boken The American Future och Christopher Hitchens i en krönika i Slate för några år sedan – i samband med den infekterade debatten kring det islamska kulturcentret vid Ground Zero. Det måste vara svårt att stå emot den symboliska kraften i att centret hamnar så nära 9/11-attackens mål, men jag beundrar ändå de New York-bor som inte köper detta som ett argument. Medborgare från 40 religiösa och sekulära gemenskaper i staden hävdar att den i grundlagen inskrivna religionsfriheten är viktigare att värna om än att låta symbolpolitik så split mellan människor av olika tro och härkomst.

Invånare i en världsstad som New York måste liksom stå för den åsikten och våga vara ett exempel i tolerans och civilt beteende. Kanske sporrar det i framtiden en halvmånens Thomas Jefferson att ta fram saxen och avlägsna alla vidskepligheter och bisarrerier ur Koranen för att nå fram till en moralisk kärna av ömsesidig respekt och handling. I en verklig storstad har hursomhelst ingen tid att läsa tjocka böcker.