Lyssnade på LSE Cities Program föreläsningsserie där Stephen Graham medverkade med sin bok ”Cities under Siege. The New Military Urbanism” från i början av juni i år. Graham griper över många synnerligen obehagliga problemområden i sin bok och i sitt föredrag. Vissa av dessa är bekanta sedan en tid: att städer är den nya frontlinjen; att gränsen mellan militära och polisiära insatser i världens storstäder börjar suddas ut. Graham argumenterar för hur den smygande militariseringen av städer i väst är resultatet av ett slags globaliseringens boomerang-effekt. De postkoloniala instrumenten för kontroll och övertag som väst har experimenterat med i utvecklingsländer återvänder med internationella kontakter, flyktingar och annan migration. Behovet av skydd stegras och driver på den tekniska utvecklingen av kontroll och övervakning som oupphörligen implementeras i städer.
De riktigt intressanta insikterna står dock kommentatorn och geografen Gareth Jones för mot slutet av föreläsningen. Han pekar på hur exempelvis London har blivit den sydafrikanska post-apartheid huvudstaden. Det beräknas att närmare 20 procent av den vita överklassen flydde Sydafrika, ofta till England, när apartheidregimen föll. Dessa grupper tog också stora delar av landets ekonomiska tillgångar med sig. I dag har dessa tillgångar återinvesterats på Londons kapitalmarknader men gruppen är präglad av våldsbilder och hotscenarior från det gamla hemlandet. Jones berättar en anekdot om vapenfixerade hedgefondmäklare på tuben i London och citerar uttrycket ”bunker communities” som ett slags militariserad form av ”gated communities”, något som kännetecknar välbärgade områden i exempelvis Johannesburg.
I föredraget återfinns flera lösa kopplingar mellan städer och teknisk utveckling som inte följs upp. Men Jones gör en intressant iakttagelse som för att illustrera hur snabbt denna förändring egentligen går – och inte minst vår förmåga att kulturellt internalisera tekniska innovationer som jag skrev om här i arbetsboken. I första säsongen av tv-serien ”The Wire” dröjer det till det 12:e avsnittet innan en mobiltelefon dyker upp – trots att polisen ständigt håller sig uppdaterad med buggning och telefonavlyssning av knarklangare. Serien spelades in 2002, vilket ändå inte känns så vansinnigt länge sedan. Men hela den tekniska plotten i seriens första säsong är redan stenålder.
Kontroll och övervakning är områden för en exempellös innovationsboom. Och oförmågan att hantera våra städers tilltagande sociala, ekonomiska och politiska instabilitet borgar för att denna utveckling kommer fortsätta ett tag till: ”It will get worse before it gets better”, för att parafrasera föreläsningens slutdiskussion.
Pingback: Skatteparadiset London | Arbetsbok