Gråzoner i den fullskaliga urbaniseringens tid

En radikal tanke har utvecklats och förgrenats inom stadsforskningen, nämligen att urbanisering är någonting betydligt mer än stadsliv i snäv bemärkelse. Att urbanisering faktiskt inte alltid resulterar i ”städer”, utan har en helt annan inverkan, formar andra rum, platser och samhällsinstitutioner.

Det är förvisso en gammal vetskap men den måste dammas av göras ny. Den amerikanske statsvetaren Neil Brenner har talat om ”extensive urbanization”, eller även ”Planetary Urbanization”: urbaniseringens långa arm sträcker sig in i miljöer och relationer som vi, utifrån tidigare perspektiv och ideal, inte har betraktat som ”urbana”. Resurser och befolkningar på olika platser, och med olika förhållanden till marknader och maktordningar, dras in i den urbana ekonomin.

Frågan om en utvidgad urbanisering där mark, resurser, människor, samhällen, näringar tas i anspråk blir också samtidigt politiska frågor. Samhällsforskning och aktivism träffar allt oftare på varandra. Det är ingen slump.

Beduinska protester mot Prawerplanen hösten 2013.

Beduinska protester mot Prawerplanen hösten 2013.

För drygt en månad sedan var jag i Israel och pratade med sociologen och aktivisten Oren Yeffachei.  Yeffachei har särskilt uppmärksammat beduinerna och den ursprungligen nomadiska folkgruppens ställning i Mellanöstern, hur deras rättigheter alltmer kringskurits till följd av den israeliska statens suburbaniseringsprogram. (En del kallar det fortfarande för bosättningspolitik, men det ger en avig bild av processen.)

Yeffachei berättar om en ”gråzon” – grey space – eller som aktiv handling: ”gråzonering”, greyspacing, som kännetecknar flera av dagens urbana regimer över hela världen. Den grå zonen är ett rum, en plats – men samtidigt ett samhälleligt tillstånd. Ett tillstånd som pendlar mellan neoliberal demokrati och en smygande apartheid.

Den konfliktmatris som placerar befolkningsgrupper i gråzoner blir bara tydlig om man ställer sig utanför det västerländska händelserummet och ser urbaniseringen utifrån ett radikalt annat perspektiv: sydöstligt i beduinernas fall – men även nordligt i exempelvis samernas fall. Platser som ligger omedelbart utanför den urbana tillväxtkorridoren: områden där naturresurser utvinns för den urbaniserade ekonomin. Platser och regioner där äldre kulturformer, näringsstrukturer och folk hotas – eller randzoner utanför stadskärnorna där människor med svårdefinierade medborgarroller samlas i form av arbetskraftsreserver.

För Beduinbefolkningen runt Beersheba och småstäder i Negevregionens ökentrakter har den statliga planeringspolitiken i Israel tvingat befolkningen att lämnat sina tidigare boplatser för att ”återintegreras” i nyuppförd (och undermåliga) stadsbebyggelse.

När Knesset röstade igenom den s.k. Prawer-Beginplanen i juni 2013 innebar det ett massivt angrepp på icke-statligt erkända beduinska byar och en förestående fördrivning av närmare 70.000 arabiska beduiner. Det är, skriver Yeffachei, ”zoningar, utvecklingsplaner och transaktioner som skär genom en växande ansamling folkgrupper och kroppar.” Att flera av byarna förmodas sitta på outnyttjade olje- och gasfyndigheter gör planen nästan alltför begriplig.

Papperslösa i Tel Aviv - en annan variant av greyspacing i den moderna urbaniseringsprocessen.

Papperslösa i Tel Aviv – en annan variant av greyspacing i den moderna urbaniseringsprocessen.

Begreppet greyspace vill analytiskt förändra något. Det vill visa hur bebyggelse/kroppar är kopplade till varandra. Beduinernas bosättningar och människornas fysiska kroppar befinner sig låsta mellan det legala skyddet av en planerad miljö/medborgarroll och laglöshetens fördrivning och förstörelse. De är varken integrerade eller eliminerade. Inte erkända eller bortstötta. De befinner sig satta i temporärt stand-by läge, ett problem som måste skyfflas runt i rummet.

Gråzoneringen förvandlar nyttjanderätt till platsen till någonting provisoriskt och motverkar en systematisk längre användning. De grå zonerna är ”pseudo-permanenta marginaler i dagens urbana ordning.” Det är ett rum där staten administrerar oönskade, ”otämjda” invånare och svårflyttade grupper.

Men det är också ett rum där det sker sociopolitiska transformationer av bärande vikt för samhällets funktioner; naturresurser eller tillfällig, inte sällan semilegal arbetskraft befinner sig i gråzonerna i mängder.

Greyspace är med andra ord urbana koloniala relationer, men stöpta och omkodade för att fungera bättre i en nyliberal demokratisk ordning. Den etnokratiska politik som styr Israel är naturligtvis ett brisant exempel, (även ett ”hyperexempel”, som Yeffachei medger!) men strategin om gråzonering finns inkapslad i urbaniserings- och stadsförnyelsepolitik över hela världen.

Mot denna växande politik reses också ett starkt motstånd. Just beduinerna i Negev har framför allt organiserat sig kring tre praktiker i sin radikaliseringsprocess: för det första en squatting-taktik; att hänga kvar vid en plats trots statens planer på vräkning eller bortträngning, för det andra ett aktivt ”minnesbyggande” kring platsen och dess historia, och för det tredje olika former av autonom politik som är lokalt förankrad och som vinner auktoritet genom äldre, stambaserade beslutsformer.

Det är inte svårt att tänka på besläktade situationer och konflikter även inom Sveriges gränser. Kallak-projekteringens politiska logik skulle exempelvis kunna förklaras utifrån den extensiva urbaniseringen och de koloniala relationer som återigen präglar resursutvinning i Lappland.

”I Norrland hava vi inom våra gränser ett Indien, blott vi förstå att bruka det”, skrev redan Axel Oxentstierna i början av 1600-talet.

Gruvindustrin utgör i dag 40 procent av Sveriges nettoexport. Ekonomiska incitamenten för att utveckla gruvbrytningen är med andra ord mycket starka.

Demonstrationer på Sergels torg i Stockholm mot gruvprospektering i Kallak, Lappland.

Demonstrationer på Sergels torg i Stockholm mot gruvprospektering i Kallak, Lappland.

När jag tänker efter är det flera frågor som kunde rymmas inom denna teoriram. Betydligt fler än vad den håller för, tyvärr. Så många frågor som kräver att bli belysta, även om man inte omedelbart finner svar. Allt handlar om städer. Men i allt mindre grad utspelar sig frågorna i ”städer”, såsom vi historiskt lärt oss analysera dem, och i samtiden värdera dem.

Istället är det mellanrummen, i avfolkningsbygder och krympande samhällen, men likaledes i förortslandskapets brokighet, som urbaniseringens långt mer genomgripande inverkan står att söka.

Publicerat i stadsregioner, Svensk stad, Urban economy, Urban revolution, urban sociologi, Urbanisering | Märkt , , , , , | Lämna en kommentar

2013 in review

The WordPress.com stats helper monkeys prepared a 2013 annual report for this blog.

Here’s an excerpt:

The concert hall at the Sydney Opera House holds 2,700 people. This blog was viewed about 12,000 times in 2013. If it were a concert at Sydney Opera House, it would take about 4 sold-out performances for that many people to see it.

Click here to see the complete report.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Den europeiska sammanflätningen – trots allt!

Personliga erfarenheter och offentlig retorik kan ibland stå i stark motsättning till varandra.

I skuggan av de mer eller mindre havererade ekonomiska mellanhavanden i Europa har investeringar under en längre tid gjorts i andra relationer: kulturella, språkliga, individuella, känslomässiga. Det är en gammal historia, återkommande avbruten av krig och kriser. För några decennier sedan dessutom av ett kallt krig och en stark separering av kontinenten. Men arbetet med av fläta samman Europa fortsätter alltid på nytt. Och får det pågå oavbrutet under en tid tvinnas trådar, beroenden och attraktioner återigen starkare ihop. Det mångkulturella, mångspråkliga Europa finner successivt åter sig själv.

Jag har under hösten arbetat som gästforskare i Tyskland och dagligen, yrkesmässigt och personligen, upplevt att den europeiska krisen faktiskt har fört många människor med olika nationella bakgrunder närmare varandra.

Flera européer har betydligt bättre kunskap än tidigare om hur bostadspolitik, småföretagande, utbildningsväsende, korruption, flyktingpolitik, kärleksliv och familjehögtider fungerar eller drabbar individer i andra länder. För vi har i tilltagande grad blivit arbetskamrater och medborgare i varandras städer. Schablonerna bleknar. Vi känner varandra på detaljnivå. Varje möte börjar på ett högre plan av förståelse.

Följaktligen vet Europa också mer om vardagens Sverige, bakom den sociala jämlikhetens Potemkinkulisser. Man vet om de sociala uteslutningsmekanismerna. Man vet att det t.ex. inte går att bara tacka ja till ett jobb eller en projektanställning i Stockholm utan omfattande förberedelse, och mycket tur och pengar. För bostadssituationen är ett helvete. Det är alleuropeisk sanning att det är patologiskt dyrt att köpa en lägenhet i Stockholm och att politiken är handlingsförlamad på ett sätt som får även den obotliga optimisten att sakta tystna.

En irländska på besök i Tyskland, men boende med sin italienske man i Rom, hade fått en tjänst i London. Tackade ganska snart nej till jobbet. Den höga lönen vägde inte upp det brittiska utbildningssystemets höga kostnader och hierarkier. Italien har fortfarande ett tämligen väl fungerande och effektivt statligt skolsystem, som inte kostar skjortan, där man lär sig minst lika mycket som på en dyr, halvbra brittiskt privatskola. ”Jag tänker på mina döttrars framtid”, sade hon.

Anställningsförhållanden på tyska universitet för unga forskare är så usla att en hel generation befinner sig med ena eller bägge fötterna i Storbritannien. Frankrike skickar å sin sida sina påläggskalvar till Marc Bloc-centrum över hela Tyskland och håvar sedan tillbaka dem när de har skaffat god internationell kompetens.

De nationella välfärdsinrättningar som ännu existerar på nationell nivå – och som inte blivit privatiserade, utförsålda eller söndersmulade till oigenkännlighet av olika skäl – är skarpa konkurrensvapen. En fungerande bostadssektor, offentliga skolor av hög och jämn kvalitet, offentlig sjukvård – dessa saker är mer avgörande för grupper utan höga inkomster, och för familjer med mindre barn, än vad många arbetsgivare kan erbjuda i lön, expenser och traktamenten. Och i den kunskapskontinent som Europa vill vara kommer en mängd mindre välavlönade medborgare flytta mellan länderna. Där trånar britter efter svensk hälsovård, svenskar blir knäsvaga inför tysk bostadsproduktion, tyska akademiker suktar efter det franska systemets anställningstrygghet…

Det är ett nystan av blickar, lån och utbyten som rullar på. Och även språkligt tar detta vardagsutbyte vägar som inte alls är märkliga, men som inte heller följer den oinvigdes förmodanden: Jag var på en institutionsfest för några veckor sedan med två samhällsvetenskapliga och historiska avdelningar på IRS i Berlin: 32 medarbetare från 22 länder. Och alla pratade – tyska! Uppblandat med franska, eftersom fransmännen utgör den största delen av gästforskarna. Engelskan var mer som en räddningsplanka för de som ibland inte hittade de rätta orden på något av de andra två språken.

(Jag läser Richard Swartz krönika i DN i dag om att befinna sig i olika språkvärldar – att handen (skrivandet) och kroppen lagrar på det verkliga modersmålet, medan ögat, munnen och örat kan ha vant sig vid andra språkvärldar. Samma tidning publicerade också nyheten att svenska högstadieelever har blivit bättre, och visar större intresse, för engelskämnet i skolan. Det är ju löftesrikt. Men för det levande Europa kommer engelskan bara vara ett språk bland många andra som används för att vi ska förstå och fungera ihop.)

Det handlar inte om ett folkloristiskt uppror mot engelskan som gemensamt universitetsspråk, utan om en allt djupare kunskap och förståelse europeiska grannar emellan.

När en av mina kollegor våndades över att snart flytta från Berlin tillbaka till ett jobb i hemstaden, höll hon sig fast i bordsskivan och utbrast teatraliskt på sitt modersmål:

”Je ne vais pas aller à Bordeaux! – Je veux rester ici, chez moi!”

Upplösningen av hemma och borta i den frasen framstod som helt begriplig; att vi kan höra hemma hos varandra och samtidigt, oavlåtligen, dela med oss av våra olika hemvister, både språkligt och fysiskt.

Jag vet att jag talar om en särskild, avgränsad miljö som inte alla kan ta del av. Men någonstans måste nog det europeiska projektet ta sin nystart i just denna möjlighet att se, förstå och leva varandras vardag och arbete, i möjligheten att etablera en sann nyfikenhet inför varandra, ett gigantiskt projekt ligger ännu ogjort: medborgarnas Europa – !

För som toppstyrd, byråkratekonomisk konstruktion har onekligen alltför många ansträngningar förfelat.

Publicerat i Urban Europe | Märkt , | 1 kommentar

Berlin – vardagsmiljöer: Marzahn-Hellersdorf

Ahrensfelder Terrassen i Marzahn-Hellersdorf. Det mest framstående exemplet på "Rückbau"-strategin. Dessa hus var tidigare tjugo våningar höga.

Ahrensfelder Terrassen i Marzahn-Hellersdorf. Det mest framstående exemplet på ”Rückbau”-strategin. Dessa hus var tidigare tjugo våningar höga.

Området Marzahn-Hellersdorf i östra Berlin är den största stadsdelen i Tyskland med industriellt prefabricerade bostadshus – Plattenbauten. Mellan 1977 och 1990 uppfördes en egen ”storstad” i storstadens grönare yttre stråk med plats för 178.000 invånare.

Området bestod av sex till elva våningar höga skivhus med omväxlande punkthus på upp till tjugotvå våningar.

Marzahn 1987 så som området presenterades i samband med Berlin 750-års jubileum i DDR. Foto: Bundesarchiv Frei.

Marzahn när stadsdelen var närmast färdigbyggd. Området presenterades som ett mönsterexempel på nya bostadsmiljöer i samband med Berlins 750-års jubileum år 1987. Foto: Bundesarchiv Frei.

Till följd av den statliga bostadspolitiken i DDR hade de inre stadsdelarna av Östberlin mer eller mindre lämnats åt sitt öde. Det fanns inga erkända privatägare till de gamla fastigheterna och av ideologiska skäl ansågs kvarterstaden vara en kapitalistisk miljö som hade sugit ut de arbetande klasserna. Successivt tappade landet kunskap om hur man sanerade upp och bevarade gamla stadsmiljöer. DDR byggde ständigt nytt istället, adderade urban terräng på den befintliga staden, eller fyllde igen luckor och stråk med industriellt tillverkade bostadsenheter.

Under DDR-tiden var stadsdelen delvis snarare ett prestigeområde som gärna visades upp av stadens myndigheter för utländska besökare och som hyste ledande partifunktionärer. (I filmen De andras liv från 2006 är det i en av dessa stadskvarter som stasiagenten Gerd Weisler bor.)

Efter murens fall, mellan 1990 och 2006, gick befolkningsutvecklingen dramatiskt nedåt i Marzahn-Hellerdorf. Invånarna sökte arbete och utbildning på andra håll, gärna i de gamla västtyska förbundsrepublikerna. Familjepolitiken stupade och kvinnor avhöll sig från att skaffa barn i den utsträckning som tidigare varit vanligt i Östtyskland.

Stadens styrande och kommunala bostadsbolag började från 2002 en planerad nedmontering av stadsdelens bostadsbestånd – ett s.k. ”Rückbau”. Det betydde fram till 2008 försvann nästan 5.000 lägenheter. Därtill nedmonterades, fysiskt, den sociala infrastrukturen från DDR-tidens liv, förskolor, skolor och servicecentra.

Den mest uppmärksammade omgestaltningen skedde vid Ahrensfelder Terrassen, som har blivit närmast en ikon för nedmontering av Plattenbau-områden i gamla Östtyskland som har drabbats av utflyttning och befolkningsminskning. Här plockades våningar från höghusen modullägenheter ned i olika grad för att skapa ett terrasserat landskap med närhet till gata och parkytor.

Omkring 2007 hade området åter hamnat i balans. Yngre barnfamiljer och framför allt seniorboenden präglade området. Fortfarande har invånarna ofta koppling till den tidigare östberlinska stadsmiljön. Marzahn-Hellersdorf har varit föremål för otalig omgestaltning, arkitektoniskt och landskapsmässigt, och stadsutvecklingskoncepten har lett till en dynamisk grön stadsdel med flera projekt för närodlingar och rekreation. Kring S-Bahnstationerna finns stadsdelscentrum med restauranger, casinon, bibliotek, sportanläggningar, köpcentrum etc.

Den gradvisa stabilisering av området har dock sedan ett par år tillbaka kommit att uppfattas som hotad av invånarna själva. Anledningen är de dramatiskt stigande hyrorna i Berlins inre stadsdelar – Kreuzberg, Prenzlauer Berg, Neukölln, Friedrichshain – som tvångsmässigt driver bort fattigare invånare till Plattenbau-stadsdelar som Marzahn-Hellersdorf där hyrorna är lägre.

Marzahn-Hellersdorf har därför fortfarande att kämpa med sin negativa image, som området fick direkt efter 1989. Men denna gång p.g.a. den centrifugala kraft som bostadsmarknadens ekonomiska och sociala utveckling i Berlins inre delar har skapat.

_________

Ett nytt avsnitt av podcasten Staden släpps imorgon fredagen den 4 oktober. Vi kommer prata uppgång och fall – och kanske uppgång igen av vardagsmiljöer i Berlin.

Publicerat i Architecture, Berlin | Märkt , , , , , , , | Lämna en kommentar

Berlin – vardagsmiljöer: Markthalle IX, Kreuzberg

Markthalle neun interior

Markthalle IX från 1901, Eisenbahnstrasse i Kreuzberg.

Saluhallen vid Eisenbahnstrasse, runt hörnet från min lägenhet vid Lausitzer Platz, uppfördes tillsammans med ett flertal liknande saluhallar i början av 1900-talet som en social- och hälsopolitisk åtgärd av staden Berlin. Saluhallarna låg vid stadens större tågstationer. Markthalle IX var livsmedelsdepå för Görlitzer Bahnhof (sedan början av 1990-talet är stations- och spårområdet omgjort till grönstråket Görlitzer Park) med tågförbindelser söderut i Tyskland.

Migranter strömmade in till staden och fattigdomen var stor, även bland de som fann enklare arbeten. Saluhallen skulle ge mindre bemedlade en möjlighet att köpa livsmedel under tak, skyddade från väderförhållanden och den smutsiga och hälsovådliga luften från industrierna. (Läs Jenny Lees fantastiska avhandling från 2009 The Market Hall Revisited om denna politiks spridning i Sverige och Europa i början av 1900-talet.)

Efter Andra världskriget finns bara tre av dessa saluhallar kvar. Markthalle IX var länge eftersatt och bortglömd. I hallen huserade två discount-butiker av billigaste sort: Aldi för dagligvaror och Kik för enkla textilprodukter. I övrigt stod hallen tom med undantag för vinddrivna och utslagna människor och hundar i kvarteret som sökte skydd.

Staden bestämde sig 2009 för att sälja hallen till högstbjudande och en grupp investerare trädde fram som ville göra precis samma sak som redan fanns i hallen, men bara mycket större: billiga butiker, discount…  Det reste ett motstånd i grannskapet och ”Initiative Lausitzer Platz” mobiliserade boende, media och politiker och stoppade försäljningsplanerna. Istället gick staden med på att till ett lägre pris sälja hallen till en nystartad föreningen med förankring i kvarteren. Föreningen ville inte bara ha fler butiker utan framför allt skapa en träffpunkt och utveckla hallens gamla, ursprungliga potential som marknadsplats.

Den underifrån-rörelse, demokratisk, alternativ i viss mån kom snart att bli enormt framgångsrik och tidigare i år etablerades två marknadsdagar – fredagar och lördagar – när lokalproducerade varor, kött och grönsaker såldes över öppna stånd. Den starka ”urban gardening”-rörelsen som finns i Berlin och i Kreuzberg-Neukölln – har fått en direkt lokal avsättning i Markthalle IX.

Men ett ytterligare steg togs sent i våras då saluhallen började användas som en event-lokal. ”Street Food Thursday” samlade mängder med kockar från hela staden, från världens alla kök, för att experimentera och bjuda på provsmakningsmenyer. Mikrobryggerier satte upp sina tunnor i källaren och snart var Markthalle IX en vindlande arena av mat och kultur och språk som blandades. Det är ungt, oerhört trendigt och väldigt trevligt – om man känner att man hör hemma i dessa aktiviteter.

Street Food Thursday i Markthalle IX.

Street Food Thursday i Markthalle IX.

Men, vänta nu! ställde sig invånarna och ägarna frågan: Har vi skapat en tudelad saluhall? För fortfarande går människor på socialbidrag, arbetslösa och turkiska hemmafruar och handlar på Aldi och Kik i ena änden – medan mediafolket, studenterna och wannabe-konstnärerna provsmakar sig genom livet goda i den andra delen.

Tidigare i augusti ägde den första öppna diskussionsträffen om Markthalle IX och dess framtid rum. Ytterligare ett kvartersmöte är planerat till nästa vecka i oktober:

Hur ska saluhallen kunna välkomna alla? Hur ska den gestaltas för att hålla kvar det som  Kreuzberg vill bli förknippat med – det alternativa; blandning, toleransen, det skitigt oanpassade från olika håll som staplas på varandra – samtidigt som suget efter en mer autentisk autenticitet – både socialt och marknadsmässigt – bara ökar och resulterar i de mest märkliga spänningar i stadsrummet.

_______

Vi kommer tala mer om mat som motor för stadsförnyelse på fredagen den 4 oktober. Ett nytt avsnitt av podcasten Staden. Denna gång om vardagsmiljöer i Berlin.

Publicerat i Architecture, Berlin, Urban economy | Märkt , , , | 1 kommentar

Berlin – vardagsmiljöer: Dong Xuang Center, Lichtenberg

Dong Quang Center. Berlin Lichtenberg.

Dong Xuang Center. Berlin Lichtenberg.

En viktig label för en s.k. ”Global City” är att ha ett Chinatown. Det tyckte i alla fall Berlins myndigheter under slutet av 1990-talet då de kommunala makthavarna intensivt och medvetet arbetade på stadens image. Även om det inte har funnits någon överrepresentation av kineser i staden, är däremot antalet vietnameser påfallande. Under åren omkring 1980 och fram till 1989 kontrakterade DDR arbetare från ”det socialistiska broderlandet” Vietnam för att arbeta inom olika branscher: byggindustri, kemifabriker, textil och inte minst livsmedel – den nisch som sedermera skulle utvecklas till kärnverksamhet för den vietnamesiska gruppen.

Närmare 60.000 arbetare anlände till Östtyskland under ett drygt decennium, framför allt från Nordvietnam och de områden omkring Hanoi som gått segrande ur Vietnamkriget. Men dessa arbetare såg inget integrationsprogram för DDR-myndigheternas sida, inga språkkurser eller utbildningar. När vändningen kom 1989-1990 stod de flesta vietnameser på gatan och tvingades ägna sig åt smuggelverksamhet och illegal försäljning av cigaretter och livsmedel.

Under 1970-och 1980-talet anlände också ett antal vietnameser till Västberlin som flyktingar. De var oppositionella som hade drivits i flykt från södra Vietnam när den socialistiska staten bildades. Denna grupp fick ett fullständigt integrationsprogram i Västtyskland och språkundervisning. Skillnaderna mellan grupperna märks tydligt ännu idag, både kulturellt och i deras relation till det tyska samhället de nu ändå har tillhört under en längre tid.

DQC - utomhusscen och f.d. kulturhus.

DQC – utomhusscen och f.d. kulturhus.

Urban image och turism – som är ”key drivers” i stadsutveckling av Berlin i dag – behöver den diversifierade etniska ekonomin för näringsutveckling.

Under åren 2002-2003 fanns långtgående planer om ett Chinatown i Halensee på det kommunala planeringsbordet i Berlin – och år 2004 ville staden upprätta ett ”Asiatown” i ett övergivet slakthusområde i Prenzlauer Berg. Omkring 2007 köpte staden och en kinesisk affärsman köpte upp en bit mark i Oranienburg, strax utanför Berlin, för att där uppföra ett Chinatown. Planerna stupade efter många turer och tämligen långtgående planer och arkitektoniska förberedelser.

Problemet var att ingen ville flytta dit. Kommunen behandlade de asiatiska invånarna i staden som en grupp, fastän de knappast hade någon gemensam identitet. Inte minst var den vietnamesiska gruppen själv internt splittrad p.g.a. Vietnamkrigets följer.

Inte heller i förhållande till den vietnamesiska communityn hade kommunen gjort några framsteg. Man hade ägnat alldeles för lite tid åt att bygga upp förtroende. Man hade inte samarbetat med nyckelpersoner. Nyckelpersonerna fanns framför allt bland grossisthandelns ledare.

Denna grossisthandel bedrevs framför allt på en plats – en gammal tidigare industrianläggning i stadsdelen Lichtenberg – numera döpt till Dong Xuang Center. Dong Xuang Center är den kommunala Chinatown-politikens motsats: bottom-up. Ursprungligen en marknads- och handelsplats som köps av gamla kontraktsarbetare från DDR, tillkommen utifrån strikt ekonomiska behov hos gruppen, men som successivt har utvecklats till ett kulturcentrum, med språk- och körskolor, resebyråer, restauranger, frisörer, en utomhusscen och en övergiven kulturbyggnad som står och väntar på renovering.

DQC, en av "gatorna" i grossisthallarna.

DQC, en av ”gatorna” i grossisthallarna.

Ledningen för Dong Xuang Center vill bygga pagoder, hotell och ett mediecenter. Och man har nu själva börjat marknadsföra centret som Berlins Chinatown! Trots att det är ett lagerområde med inomhusstråk för partiförsäljning kommer besökare överalltifrån.

Men centret kan inte expandera eftersom området är klassat som industrizon. Grossistarealer, packhus och lagerhallar etc är inte tillåtna stadsmiljöer enligt tyska planeringsdirektiv och redan med den nuvarande utvidgningen av det vietnamesiska centret är det illegal markanvändning. Att myndigheterna inte griper in beror egentligen bara på stadsdelen Lichtenbergs tolerans; att de ser mellan fingrarna.  Den ekonomiska betydelsen för Berlin av det vietnamesiska kultur-, livsmedels- och restaurangutbudet har aldrig varit större.

Kulturdag på Dong Quang Center i september 2013.

Kulturdag på Dong Quang Center i september 2013.

____________

Fredagen den 4 oktober släpps ett nytt avsnitt av podcasten Staden. Denna gång om vardagsmiljöer i Berlin.

Publicerat i Berlin, migration, stadsregioner, Urban economy | Märkt , , , , | Lämna en kommentar

Om den svenska kommunala självstyrelsen

150 år av självstyrelse. Kommuner och landsting i förändring, Lars Nilsson & Håkan Forsell. 2013. 495 sid.

150 år av självstyrelse. Kommuner och landsting i förändring, Lars Nilsson & Håkan Forsell. 2013. 495 sid.

Det är i år 150 år sedan de svenska kommunalförordningarna trädde i kraft. En milsten för folkrepresentation, lokal och regional demokrati i Sverige och ett av de viktigaste liberala politiska initiativen någonsin i landet.

Den 12 september ägde ett stor jubileum i Stockholms stadshus rum med representanter från alla kommuner och landsting i landet. Jag kunde inte närvara pga utlandsvistelse, men uppenbarligen var kungen hedersgäst och höll ett jubileumstal. Jag vet inte riktigt hur man hade tänkt där från Sveriges kommuner och landstings sida – det var väl just kungen och central övermakt som 1863 års författning ville bjuda motstånd? Makten åt folket. – Där har kungen ingenting att skaffa.

Nåväl, i samband med 150 årsjubileumet utkommer en diger bok: 150 år av självstyrelse. Kommuner och landsting i förändring där Lars Nilsson och jag själv har skrivit var sin del om lokal- och regionalsamhällenas utveckling.

Mina ca 100 sidor i boken är en svepande blick över landstingsväsendets förändringar i Sverige. Inte minst de fysiska spår som landstingen har satts i våra städer och mindre samhällen i form av lasarett, sjukhuskomplex, vägnät och folkhögskolor… Ett ämne som är tämligen outforskat och hade förtjänat mycket mer grundstudier, jag är rädd att jag inte gör de hyperintressanta frågorna rättvisa. Hade behövt mer tid. (Men för den som vill läsa särskilt om Norrbotten kan jag  avslöja att jag helt snöade in på regionen inför arbetet med minnestexten. Just regionfrågan är i dag i Norrbotten mer aktuell än någonsin.)

Det är helt och hållet Lars Nilssons bidrag om svenska kommuner, städer och lokalsamhällen man måste läsa. Lars har i ca 25 år varit professor i stads- och kommunhistoria vid Stockholms universitet och kommer snart gå i pension. Hans kunskaper om svensk stadsbildning och urbanisering är minst sagt omfattande.

Framställningen i jubileumsboken är en fullödig sammanfattning av helt centrala ekonomiska, demografiska och förvaltningsmässiga aspekter av Sveriges geopolitiska utveckling. En hel del blir förklarat och ännu mer blir upplyst om varför och hur Sverige ser ut och fungerar (eller inte alls fungerar) som det gör.

För den som inte vill eller inte har råd att beställa boken i fysisk form har SKL lagt ut hela boken som PDF-fil. Handfast kunskap om städer, municipalsamhällen, köpingar och landskommuner från mitten av 1800-talet fram till i dag – att ladda ned och konsultera!

Publicerat i stadsregioner, Svensk stad, urban sociologi | Märkt , , , , , , | Lämna en kommentar