Försök till en programförklaring – Bebodda platser

Det finns några skäl bakom det ca 4-åriga projekt som till slut blev Bebodda platser som jag inte har nedtecknat i boken, men som jag har fått tid att fundera över i efterhand. Skriver ned dessa skäl här, innan boken helt får stå för sig själv.

*

Den brittiske författaren Will Self har skrivit någonstans att han struntar fullständigt i om människor tycker att han skriver ”bra”. Han vill bara förbluffa – ”people must feel amazed!” –  Det är sökandet efter den skeva positionen, den hittills otänkta kombinationen som är sporren. Inte själva språket, utan attityden, kommer i centrum för skrivandet. Det har jag inte lyckats med, men målsättningen finns kvar.

Björn Wiman skrev i Dagens Nyheter för någon månad sedan om kritikerns roll i dagens rekommendations- och kommentarmättade kulturvardag i samband med musikskribenten och filosofen Thomas Andersbergs bortgång:

”De maskinella sök- och tipsfunktionerna på Netflix, Spotify och andra tjänster kan redan i dag mer effektivt än en aldrig så kunnig kritiker kartlägga vår smak och urskilja våra preferenser, vilket i sin tur medför ökat spelrum för en friare kritik: den skrivande människans unika förmåga att korskoppla kulturens och idéernas olika världar, att få konsten att växa.”

Just korskopplingen, att kunna vara detaljkänslig och samtidigt generös i överblicken; att kunna spela på kulturens många olika instrument – litteratur, film, konst och musik naturligtvis – men också den historiska kunskapen om meningsskapandets föränderlighet över tid är det som blir helt avgörande för kritik och offentliga samtal värda att ta del av.

Eftersom vi kan få våra preferenser kartlagda och bekräftade på bara några musklick, kan kritikern och kulturskribenten ägna sig åt exakt det motsatta: att göra allt som en maskin inte kan göra. Korskoppla kulturens olika världar. Kanske även förbluffa.

*

Grundpositionen som boken är skriven utifrån är humanistens och kulturvetarens. Men åren i forskarvärlden har därtill gett en annan aspekt. En återkommande längtan efter handfast kunskap, en verktygslåda som var hård. Sparkade man på den skulle det göra ont i foten. Materiell kultur, stadsbyggande och, utifrån mitt avhandlingsämne slutligen, hela det juridiska regelverk som präglat planerings-, bostads- och byggnadssektorn har varit de områden jag har specialiserat mig inom.

Den kombinationen har etsat sig fast: att kulturens mångskiftande spår genom tiderna sitter i handfasta, materiella former. Att vår tillvaro är i så hög grad präglad av det fysiska – i relationer till ting och andra människor, i det som produceras, i det som förgörs.

Vilka energier – ideella eller ekonomiska – som har fått människor i olika tider och i olika samhällen att förhålla sig till tingen på ett särskilt sätt, arrangera skapelserna i rummet – också deras avstånd och närhet – är starka budskap om makt, prioriteringar, vägval, diskriminering och legitimering.

Jag har också reagerat på något mer bekymmersamt: att tänkandet och experimenterandet verkar ha hamnat på undantag i forskarvärlden. Det är inte prioriterat att ägna tid åt att klura över problem, pilla sönder frågor och sätt ihop dem igen, fast annorlunda. Tiden går åt till att skriva forskningsansökningar över problem. Hela tiden. På löpande band.

Det skapar en svävande uppfattning av själva idén med att bedriva forskning. Forskningens verkan isoleras så att den kan mätas och förses med kodord, eventuellt anses som framgångsrik. Men det har ingenting, eller väldigt lite, med kritiskt prövande och förståelse att göra. För det tar tid och är en omätbar process. Det finns för närvarande en risk att samhällsvetenskaplig forskning blir antiintellektuell, och det skulle få en dålig inverkan på verksamheten i längden, för att uttrycka sig försiktigt.

Men det finns sätt att komma ur denna fälla. Ett sådant är att söka andra kanaler som kanske har mindre prestige och mindre pengar, men där man kan få utrymme att tänka och engagera sig. Min involvering i ett nätverk som INURA har just betytt en kombination av forskning med aktivism och nätverkets aktiviteter har gett en mer ”hands-on”-kunskap om hur städer utvecklas historiskt än vad jag har fått mig tillgodo på någon annan akademisk institution.

*

Bebodda platser består av fältstudier och stadsvandringar, urbanteoretiska och lokalhistoriska läsningar samt växande insikter i behovet av aktivism och polemik.

Men det är inte en politisk position jag främst är ute efter. Det handlar mer generellt om att motsätta sig och underminera de krafter som bara vill marknadsföra och prissätta urbana lokaliteter. Att gå till försvar för platsen som inte kan säljas eller köpas, som är avvarufierad, som inte kan utesluta någon på förhand.

Inom den nya urbana politiken och ekonomin vill man profitera på stadens uttryck, skapa hierarkier och finjustera utestängningsmekanismerna. Men det mesta som stadskulturer faktiskt genererar går obemärkt förbi, förblir dolt för livsstilsmarknadens prissättare. Mikroprocesser på gräsrotsnivå som är lika universella som de är anonyma.

Människor i städer, särskilt äldre människor, bär en topografisk skrift inristad i sina minnen. Tankar, handlingar och steg som i sin vardaglighet inte längre fullt ut är deras egna. Alla avlagringar av kulturer, materia och liv gör städer till ockulta platser där varje samtid förvandlas till en massa, blir en del i utfyllnaden, trycks samman, pålas, bebyggs, befolkas, arkiveras, befolkas igen.

Tidsfristen för det lilla patent vi enskilda bär omkring på löper ut på ett ögonblick, tas ur våra händer och fördelas bland alla.

Så är karaktären hos den djupaste, bottenlösa konservatismen: allt tillhör alla, och de flesta av egendomsinnehavarna är döda. Spöken som andas i våra ansikten och som ställer sig i vår väg har en gemensam kraftkälla och det är det allmänna.

De enda säkra anhalterna som finns om staden är platsen i landskapen där ansamlingarna kan börja – och arbetet med att avkoda avlagringarna som aldrig upphör att generera myter och realiteter, förklädda orsaker, gäckande verkan; en arkeologi utan slut. Under stenarna har ett annat landskap sakta formats som bara delvis överlappar det vi ser.

Fäst en tråd i två konservburkar och fira ned den ena i stadsdjupet, sätt örat till den andra. Ingen kommunikation har tystnat! Alla kanaler är öppna.

Alla har en röst. Alla får tala. Alla kan lyssna. Alla lämnar spår.

Blommor i fönstret

Adolf Loos, Villa Müller 1930

När man kommer in i ett hus ritat av den österrikiske arkitekten Adolf Loos, verksam i början av 1900-talet, reagerar man ofta på det egensinniga förhållandet till fönster och ljusinsläpp.

Ljuset från Loos fönster kom högt upp, ibland från taket. Finns det vanliga fönster i konventionell höjd var man på något sätt ofta förhindrad att komma fram till dem.

Loos skrev en gång: “En gentleman behöver fönster, men inte för att kunna titta ut, utan för att ljuset skall komma in.”

Det fanns ett behov av inre exil i Loos idéer om interiör. Det var det chauvinistiska borgerskapets flykt till de upphöjda kamrarna. I Wien, utanför fönstret som Loos inte ville titta ut genom, samlade sig de folkliga rörelserna. Men gatans spektakel var, enligt Loos, något som bara kunde intressera de fattiga kärringarna i hyreskasernerna. Sladdertackorna i Wien var avskyvärda människor. Den proletära riktningen på samtalet som pågick mellan fönsterkarm och gata, den obscena upplösningen av det privata rummet och stadens offentliga rum, blottade en brist på anständighet. Dessa samtal tillhörde samma kategori som prostitution, tyckte Loos:

Att hänga i fönstret, vattna blommor, röka och kika ut var det sista en gentleman skulle hålla på med. Då hade man förlorat greppet.

Det finns inga definitiva gränser mellan privat och offentligt i stadsmiljöer. Invånare går ut och kommer tillbaka, passerar trösklar, dörrar, vestibuler, gårdar, korridorer, där olika sociala roller och positioner aktiveras.

Fönsterbräden kan sitta både på fönstrets insida och utsida. Under 1800-talet, då industrialismen definitivt separerade arbetet från hemmet, och husen blev högre och rymde fler människor, utnyttjades fönsterbräden för verksamheter det tidigare funnits separata rum för på landsbygden: att förvara mat svalt, lufta och torka kläder och lakan.

För tjuvar och självmördare erbjöd de nya, tidigare otänkbara, möjligheter.

Fönsterbräden blev en scen där hemmet och staden kunde mötas. Och i fokuspunkten för detta reella och symboliska möte mellan anonym offentlighet därute, och intim närvaro och huslighet härinne kom fönsterväxten.

I föreställningarna från det victorianska samhället som flyttade in till städerna levde ännu arbetarens stuga och det lantliga godset i klassmässig symbios gentemot den urbana miljöns upplösande karaktär. Där inte trädgårdsodlandet kunde mildra och ordna det nya landskapets oroande inverkan, fanns fönsterblomman där som ett substitut.

Fönsterbrädet tillhörde just ofta arbetarklassens bostäder. I medelklasslägenheter fanns istället piedestaler för att exponera krukväxter.

Octavia Hill och John Ruskin menade mot slutet av 1800-talet att fönsterväxten kunde användas för att utrycka individualism och ett sinne för skönhet hos den enklare befolkningen som staden inte kunna förstöra.

Även Ellen Key uppehöll sig återkommande vid krukväxter på fönsterbräden i skriften ”Skönhet för alla” från 1913. Det skulle dock inte vara växter med för stora blad som kunde bli dammiga. Och naturligtvis var alltid en vas med snittblommor om årstiden tillät att föredra.

Carl Larsson, Esbjörn gör hans läxa, 1912.

Av alla målningar av blommor på fönsterkarmar som Carl Larsson producerade – delar av ett vardagligt skönhetsideal som Key inspirerades av – kan man gissa sig till de lantliga idyllerna utanför anonyma fönsterrutor. Utom i målningen ”Esbjörn som gör hans Läxa” från 1912, där skymtar en tätare bebyggelse och ett kyrktorn i staden. Några blommor i ett glas med vatten. De var ämnade inåt, mot den estetiska stämningen i rummet.

Inte alla blommor är lämpliga att urbaniseras. De måste vara uthålliga, vana att bli dåligt behandlade och oregelbundet omhändertagande. De måste vara beredda på växtmisshandel med andra ord – pelargon, eller hibiskus gillar lite hårda tag och har varit särskilt passande för fönsterbrädet.

I Georg Orwells roman Keep the Aspidistra Flying från 1936, filmatiserad 1997 med bland andra Helena Bonham Carter och Richard E. Grant, står aspidistrian – eller ”ungkarlsblomman” som en symbol för anpassning i tillvaron. Aspidistran är synnerligen tålig, behöver knappt något ljus och överlever även i stark rökutveckling från till exempel oljelampor.

Huvudpersonen, Gordon Comstock, försöker leva en konstnärstillvaro på mycket magra inkomster och idealiserar sin fattiga tillvaro. Den krassa materiella situationen kommer slutligen ifatt honom och han accepterar ett stadigt arbete på ett reklamkontor som gör slogans för en produkt mot illaluktande fötter, ett jobb han tidigare föraktfullt lämnat.

I slutet av berättelsen tycker sig Gordon se aspidistra-blommor i vart och vartannat fönster i London – som en symbol för den lägre medelklassens besatthet vid pengar och små futtiga livsambitioner. Det var som att förhärdade och smaklösa växter och människor hade ingått en symbios.

Från 1960-talet blev det allt populärare med slingrande gröna växter som gullranka, murgröna och hängfikus. I västerländska städer gjorde de välisolerade, torra och varma bostäderna att många av sekelskiftets populära krukväxter som t.ex. rumsgranen fick svårt att trivas. Den behövde drag och kyla emellanåt.

I gengäld kom andra växter, som bättre tålde inomhusklimatet, in i hemmen. Kroton ökade enormt i popularitet under decennierna efter andra världskriget i direkt relation till att centralvärmen spred sig i stadsbostäder.

Centralvärmen befordrade även den ”tropikalisering” av staden som Salman Rushdie har beskrivit i Satansverserna (1988): invandrarfamiljer från Indien och Pakistan som tog med sig och vårdade helt galna färg- och blomsterkreationer på fönsterbräden ovanför centralvärmeelementen i Public housing-lägenheter i Bristol eller Leicester.

Blommor i fönstret är kanske inte de förmedlare av moraliska budskap som de en gång var. De paternalistiska skönhetsidealen och den uppfostrande närvaron av lite ”natur” i stadsbostäderna har försvunnit sedan länge. Men den känslomässiga aspekten av hemväxter har alltid varit stark.

När man flyttar och byter bostad är ofta blommorna och krukväxterna det som får symbolisera det essentiella hemmet: den inboddhet som inte var häftad vid platsen utan vid hjärtats hem. Det hem som går att ta med sig.

Natalie Portman i filmen Leon (1994).

Möjligen har fönsterblommornas känslomässiga mediering mellan offentligt och privat fått konkurrens av utilitaristiska aspekter på stadsliv. I Storbritannien lanserade the National Trust år 2009 en kampanj för att uppmana människor som ”lever i landets fem miljoner lägenheter att utnyttja de sammanlagt 600 hektar odlingsmark som finns tillgänglig på fönsterbrädena”.

Det var ett första avgörande steg mot självhushållning, hållbart stadsboende och ett alternativ till stigande matpriser, enligt den statliga fondkampanjen: ”It’s the perfect time to grow your own delicious, cheap and local ’window food’ – even with just two window boxes you can grow your own meal.”

Det är svårt att vara självhushållande på fönstergrönsaker i Adolf Loos lägenheter. Han må ha varit en hopplös misogyn typ, men hans vägran att rita nyttiga hem har onekligen en stark arkitektonisk integritet.

-

Några litteraturtips:

Catherine Horwood, Potted History: The Story of Plants in the Home, 2007.

Rosie Boycott, ”Reconnecting our Food, Culture and Community”, The Garden, January 2009.

Bebodda platser – förhandsinformation

Håkan Forsell har i boken Bebodda platser – studier av vår urbana samtidshistoria (Arkitektur förlag) samlat ett urval av sina essäer, artiklar, blogginlägg och fältstudier om den nya urbana värld som växt fram under efterkrigstiden, och särskilt efter 1989.

Texterna rör sig från stadsomvandlingar i Baltimore till förfallna flyktingbostäder i Aten, från hip-hop-scenen i Neubrandenburg till skolsegregation i Berlin, från allmännyttan till finansurbanismen, från murar till konsumtionstempel – och däremellan: Irrfärder i Växjö. Fotbollshuliganer i Wien. En rondellmarsipulami i Charleroi. En cricketmatch vid Årstaviken.

Bebodda platser är ett bidrag till ”akutforskningen” om städers materiella och kulturella betydelse. Hur ser den egentligen ut, vår urbana samtidshistoria?  Vad berättar den byggda miljön om vilka val samhällen och enskilda har gjort? Blev livet i våra städer som vi hade tänkt?

Boken vänder sig till den som är intresserad av stadsbyggnad, bostadspolitik, kulturstudier, arkitektur och livet i städer överlag.

Håkan Forsell är urbanhistoriker, docent i Historia vid Stockholms universitet och gästforskare vid Center for Metropolitan Studies, TU-Berlin.

Boken finns i handeln från 20 juni och recensionsdatum är satt till 18 juni.

För mer information, recensionsex eller för att boka intervju ta gärna kontakt med mig, michael.svedberg@blankpress.org, eller förlaget, dan.hallemar@arkitektur.se.

Med vänlig hälsning,

Michael Svedberg / Blank Press

-

Håkan Forsell

Bebodda Platser – studier av vår urbana samtidshistoria

(Arkitektur förlag 2013)

ISBN 978-91-86050-83-2.

Språkets ondska

Jag lyssnade nyligen på Radiolabs fantastiska, sorgliga och makabra berättelse om Charles Bliss, uppfinnaren av ”Blissymbolics”, det semiotiska teckensystemet som skulle befria mänskligheten från de konventionella språkens ondska.

Grundläggande Blissymboler

Charles Bliss, eller Karl Blitz som han egentligen hette, från staden Czernowitz, hamnade i flera tyska koncentrationsläger, överlevde genom att underhålla härskarrasen med att spela mandolin och kom efter kriget som vinddriven forskare till USA sedan till Australien. Han ägnade resten av sitt liv att verka mot det lögnaktiga, förvridna språkbruk som nazistregimen hade etablerat. Aldrig mer skulle något ord eller uttryck betyda någonting precis tvärtom, aldrig mer skulle språket perverteras med pejorativa undertoner, metaforiska ersättningar av fakta, betydelseglidningar och verbalt förtryck.

Bliss uppfann ett teckensystem som helt enkelt försökte hoppa över det kulturellt föränderliga i språket. Skapa ett rent språk där tecknet korresponderade direkt med meningen.

Beundransvärt. Men helt galet naturligtvis. De institutioner som faktiskt tog upp och började tillämpa hans teckensystem var skolor och behandlingshem för gravt utvecklingsstörda barn. Blissymbolics gav barn som inte kunde kommunicera på konventionellt sätt ett språk för första gången i livet. Bliss var till en början överlycklig. Men blev sedan bitter och elak när han förstod att hans system användes för att hjälpa barnen till det ”vanliga” språket. Det var inte alls vad han hade avsett. Blissystemet var ju skapat för att en gång för alla lämna våra bedrägliga, kulturellt betingade sätt att kommunicera.

Storyn om Bliss fick mig att minnas och ta fram en annan studie över språkets ondska – Victor Klemperers LTI. Jag har läst den flera gånger och skrev en recension av den svenska nyöversättningen som kom för några år sedan. Som en ytterligare berättelse vid sidan av Charles Bliss öden och äventyr intar LTI en möjligen ännu något mörkare version på temat språk som våld.

Den lärda beteckningen LTI – Lingua Tertii Imperii – gav Victor Klemperer sin filologiska loggbok över det tyska språkets förändring och pervertering under Tredje riket. Liksom i Klemperers berömda dagböcker syftar LTI till att lokalisera ursprunget till nazisternas barbari genom att nogsamt iaktta språkets ombildningar. De kriminella handlingarna finns redan inbäddade i språket innan de faktiskt drabbar människorna, det är Klemperers övertygelse. Men det är värre än så: offren lär sig tala med bödelns vokabulär och hjälper således till att hålla det blodiga maskineriet igång. Då språket är bärande för det sociala utbytet kan till slut ingen skydda sig mot att bli förgiftad.

Många av betraktelserna tar sin utgångspunkt från det interneringshus för judar i Dresden som var Klemperers hemvist under krigets sista år. Klemperer hade konverterat till kristendomen i tjugoårsåldern, han hade varit tysk soldat i första världskriget och han var gift med en tysk, ”renrasig” kvinna, en omständighet som flera gånger räddade hans liv.

Klemperer bemödar sig att skriva boken som yrkesman och filolog och hålla de personliga notiserna till dagboken som han samtidigt för. Han använder hela sitt kunskapsregister från de romanska språken och litteraturvetenskapen för att nagla fast LTI:s förödande essens. Samtidigt kan han inte befria sig från sin identitet som “tysk”. Det sanna Tyskland, menar han, har ingenting med nazismen att skaffa. Det tyska språket var fram till att den nazistiska propagandaapparaten började rulla ett obesudlat språk. I poetisk rikedom och analytisk klarhet var det oöverträffat. Det finns avsnitt i boken – berättade endast i bisatser och ofta ursäktande kommenterade av Klemperer själv, att de egentligen hör hemma i dagboken – som är sådana hjärtskärande skildringar av den gamle professorns fruktlösa och tysta motstånd mot språkets barbari, att man måste lägga den ifrån sig och ta några djupa andetag för att orka fortsätta. Gestapoynglingarna pryglar honom, skriker okvädningsord och “duar” honom – något som Klemperer uppfattar som mer förnedrande än allt fysiskt våld. I interneringshuset blir han hånad av andra judar för sitt ”blonda hjärta”. Klemperer framhärdar att språkbruket inte har någonting med tyskan att göra. Allt är genomsyrat av LTI.

Hela Klemperers tillvaro var språk. Han läser, skriver och reciterar tyst för sig själv. Han lider kval när hans bibliotekskort dras in och han får förlita sig på den ojämna tillströmningen av böcker från illegala källor. I brist på tillåten lektyr nagelfar Klemperer alla trycksaker som kommer för hans blick. Han stannar inte blott vid språkliga uttryck, utan analyserar också form, sättning och bilder. Han dissekerar SS-logotypen. Dess taggiga, zickzackiga form hade förvisso tagit intryck av runalfabetet. Men desto mer anmärkningsvärd är likheten med varningsskyltar för högspänningsledningar, där s-et stiliserats till bilden av en blixt. Blixten var en omtyckt nazistisk symbol som förde tankarna till energiansamling och snabbhet. Överskridandet mot det måleriska såg Klemperer som en återvändo till hieroglyfernas sinnlighet.

I gränssnittet mellan plakatets bildspråk och språk i vanlig mening träffade SS-logon dock på oväntade bekantskaper: modernismens tvivlare, sönderdelar och dekadenter – som Apollinaire i un cigare allumé qui fume. Men den uttrycksform som hos esteter som Apollinaire uttryckte skepticism användes av nationalsocialisterna för förenkling, attack och pöbelvrål.

Klemperer noterar nazisternas förkärleken för vissa prefix, för hyperboler och deras särskilda fäbless för att kombinera ett bildspråk från mekaniken med affektuttryck. Han ägnar också ett ingående intresse åt interpunktionens inneboende betydelse. Det tyska lärdomsspråket hade en förkärlek för semikolon; Sturm und Drang-rörelsen älskade utropstecknet, den tidiga naturalismen använda ofta tankestrecket; skeptikerna kunde inte få nog av frågetecken. Man skulle kunna tro att den högröstade nationalsocialismen också brukade flitigt med utropstecken. Men deras främsta kännetecken var enligt Klemperer snarare det ironiska citationstecknet: “ “. Det ironiska citationstecknet kastade ett tvivel över sanningshalten i ett föregivet neutralt uttryck: Einstein var en “forskare”, Heinrich Heine var en “tysk” diktare. Andra retoriska grepp hos LTI var det ständiga bruket av superlativer. Ord som “obegriplig”, “oräkneliga”, “fullständig”, “evig” blev snart så vardagliga att de tanklöst användes av alla människor.

Klemperer kan inte nog ofta påpeka den aningslösa skulden: “Segrarnas språk … man talar det inte ostraffat, man andas in det och lever som det lär.” Han framhåller att den som är okritisk måste anses som medansvarig tills han eller hon förmår uttala sin position. Klemperer erfar hur outsägligt svårt det är för den aningslöse att finna sitt eget språk. Att finna detta språk betyder att inte vara aningslös längre – men det betyder också att man inte längre kan använda maktens och segrarnas språk. Man har skrivit in sig bland förlorarna, bland dem som drabbats.

Victor Klemperers renässans det senaste decenniet beror huvudsakligen på utgivningarna av hans dagböcker som på ett inträngande sätt skildrar den vardagliga förändringen av det totalitära samhället i Tyskland. Dagböckerna, som utgavs i sin helhet först under 1990-talet, har översatts till otaliga språk – ett urval finns också på svenska – och de har även blivit föremål för en tv-filmatisering. LTI har hamnat i skuggan av uppmärksamheten kring dagböckerna. Den har fått gälla som en studie för en mindre samling experter och språkvetare.

Vid genomläsningen av boken framstår det som en obegriplig fördom. Bokens allmängiltighet är snarare alltför uppenbar. För samtidigt som Klemperer granskar nazisternas språkförgiftning reflekterar han över den politiska retorikens och den politiska modernitetens generalitet.

Allt språkförfall, alla tider av språkfördärv, är ett hot mot samhället. Varje form av slagordsaktig förenkling verkar förtryckande och uteslutande. Genom det tanklösa användandet av ett språk som ej tar hänsyn till schatteringar, differens och kvalitet blir människan avhumaniserad. Klemperers endast halvt formulerade hypotes är att språkets utarmning svarar mot samhällets ökade tekniska organisering där varje form av pluralism och mångtydighet verkar hämmande för att de utstakade målen. Såväl språklig som samhällelig komplexitet och motstridighet är oförenlig med framstegstänkandet.

Den svenska nyöversättningen av LTI kommer ut i serien Mediehistoriskt Bibliotek – där  böcker av Friedrich Kittler och Paul Virilio utgivits. Det ger en inramning åt Klemperers verk som inte bör förbli ouppmärksammad. Klemperer stannar ju inte vid den rent språkliga undersökningarna. Ständigt söker sig han bortom språket, bortom lingvistens naturliga synfält och vetenskapliga område. Det är inte bara för att Klemperer var en så uppmärksam radiolyssnare som han blir en medieteoretiker. Fastmer är det genom hans knivskarpa analyser av det undflyende mötet mellan språkets uttryck och innehåll och tingens, symbolernas och vardagens förändrade mönster som han framstår som en modern kulturanalytiker. Språket är hos Klemperer ett bedrägligt transportfordon för såväl ideologisk som sinnlig åskådlighet. Han belyser hur språkets räckvidd fångar in omgivningens materialitet och sociala spel, från tennisbollen med hakkorset på i leksaksaffären, till vitsar om en judisk dams ondulerade hår och födelseannonsernas utformning i Dresdner Anzeiger.

Den svenska översättningen av Tommy Anderssons är beundransvärd. Klemperers språkvärld – där tyskan förändras inför hans ögon; ord får pejorativa glidningar, gamla uttryck ställs på huvudet och nyanser plattas ut med gevärskolven, men där fibrerna av de tidigare betydelserna ännu går att skönja – denna värld är, om vi säger så, djupt tysk. Det är inte lätt att överföra det till ett annat språk som inte har gjort liknande historiska erfarenheter. Andersson vet att det inte går, därför finns alltid det tyska uttrycken parallellt angivna. Samtidigt har översättningen inte förlorat något av den ironiska energi, förtvivlade poetik och överlevnadskraft som karakteriserar originalet.

Klemperer släppte inte sitt intresse för språkets förändring i totalitära regimer efter kriget. Före sin död 1960 hade han samlat material till en fortsättning, denna gång om språkets användning under kommunistregimen i Östtyskland. Det är lite synd att inte förordet gör läsaren uppmärksam på detta. För egentligen har LTI en giltighet som sträcker sig bortom den nazistiska epoken och det kan vara värt att kort berätta denna historia.

LTI publicerades ursprungligen i den sovjetockuperade zonen av Tyskland år 1947. Boken nådde snabbt klassikerstatus i Östtyskland och betraktades som pliktläsning om fascismens förödande inverkan på det tyska samhället. I Västtyskland noterade däremot kritiker att Klemperer på ett flertal ställen i LTI uttryckte sig sympatiskt gentemot Sovjetunionen. Men kritikerna förbisåg samtidigt att Klemperer faktiskt använde begreppet ”Fjärde rikets språk”, Lingua Quartii Imperii, som en fortsättning på den totalitära språkförgiftningen i och med sovjetockupationens avnazifieringsprocesser.

Klemperers oppositionella inflytande uppmärksammades inte minst när författaren Jürgen Fuchs arresterades av stasi för att ha protesterat mot utvisningen av Wolf Biermann ur Östtyskland 1976. Året därefter blev Fuchs av med sitt pass och deporterades till Västberlin. Fuchs beskrev sedermera i en artikel i Jahrbuch der Deutschen Akademie für Sprache und Dichtung hur han redan som skolpojke hade blivit fascinerad av Klemperers studie och att den hade lagt grunden till hans kritiska inställning till den östtyska kommunistregimen. Fuchs hade upptäckt, till sin egen skam och skräck, att Klemperers analys av nazisternas totalitära språkregim var fullt översättbar till den allmänna debatten i DDR.

När Klemperers dagböcker offentliggjordes – och särskilt de två delar som behandlar tiden efter krigsslutet fram till Klemperers bortgång och som inte finns i svensk översättning – blev förbindelsen mellan de nazistiska och kommunistiska språkvärldarna helt uppenbar. Klemperer skrev under hösten 1945 att han avsåg att fortsätta att studera nyhetstidningarna ”sub specie LQI”, och något senare i en kort exklamatorisk anteckning: ”LTI = LQI!”

1947 valde Klemperer att ge ut LTI i en version som han visste skulle accepteras av de kommunistiska makthavarna. Det var ett beslut som beredde Klemperer stora moraliska svårigheter. Det som till slut fick honom att välja självcensureringen var övertygelsen att nazisterna till den grad förstört det tyska språket och samhället att en fokusering på detta brott, och på alla tyskars omedvetna delaktighet i maktapparatens förbrytelser, var viktigare än att peka på språkperverteringens fortsatta utveckling. Till det ironiska och djupt pessimistiska i historien hör också att Klemperer såg sig tvungen att gå med i kommunistpartiet i november 1945. De personliga kvalen inför detta val står också tydligt att läsa i dagboken: ”Jag bör ingå i KPD:s vänsterflygel och jag är för Ryssland. Men samtidigt: Friheten, min frihet!”

Klemperer offrade LTI som en case study för att förmå sina landsmän att få upp ögonen för det totalitära språket. Men därmed hade han också självmant avstått från att utsträcka undersökningen och presentera den som den generella analys av språk, makt och totalitär politik som den egentligen var avsedd. En sådan studie hade helt enkelt aldrig blivit publicerad i ett sovjetkontrollerat område.

Denna historia berättas inte i förordet och inte i notförklaringarna till den svenska översättningen. LTI förblir en case study, ett unikt och skrämmande exempel på diskursens, på det språkliga nätverkets makt. Det hade inte gjort denna fantastiska bok sämre om utgivarna hade varit lika historiskt som de är diskursanalytiskt och medieteoretiskt medvetna.

Kommunerna, bostadsbristen och återvändsgränden

Besökte förra veckan ett seminarium arrangerat av Statskontorets och ESO, Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi, om bostadsfrågan och det kommunala markägandet. (SVT filmade och har lagt ut hela seminariet på sin hemsida här.)

Det är självklart en central fråga eftersom kommunerna är de överlägset största markägarna i framför allt storstadsregioner och bestämmer överlag vem, hur, vad och på vilken plats bostäder ska byggas.

Seminariet var väl valt då det har visat sig finnas en massa problem mellan bostadsproducenter och kommunerna. Det brister i transparens när det gäller markanvisningssystemet. Stora byggföretag verkar gynnas på bekostnad av mindre. Någon deltagare gick så långt att han antydde drag av korruption i fördelningen av byggmark. Successivt växte bilden av utbrett kommunalt godtycke och inkompetens fram, något Stockholms borgarråd Joakim Larsson försökte dämpa med sin vanliga strategi att leverera icke-svar med så många ord som möjligt.

Arkitekten Emma Jonstigs kritik måste annars har varit svår att skaka av sig för en kommunpolitiker: Det finns inga incitament i dagens system med markanvisningar att befordra kvalitet. Det är pris och volym som gäller. Och där befinner sig särskilt Stockholms kommun i en märklig position av att aldrig få ihop retorik med verklighet. För, som Jonstig sade, inget som byggs i Stockholm är i världsklass. Allt är snarare av rätt låg kvalitet.

Därtill kan storstadskommuner bete sig precis på samma sätt som privata byggherrar som har monopol på uppköpt mark kan göra. De begränsar utbudet och driver upp priserna. Närvaron av oligopol, utsuddade gränser mellan politiker och privata företagsledare, fejkade priser och allmän samhällsskygg verksamhet blev rätt påtaglig i seminarierummet efter ett tag.

Ingen diskuterade några som helst alternativ till den existerande marknaden. Ingen var heller inbjuden för att presentera några sådana perspektiv. Man kunde ju annars ha fått höra om andra länder och städer som sett över sina lagstiftningar för offentlig egendom. Och som inte kräver försäljning till marknadspris, utan politisk motiverar mindre byggherrar, byggsammanslutningar, kooperativa hyresbolag etc att få del i den kommunala marken. Men inget sånt snack, alltså. Det gjorde seminariet lite syrefattigt och positionerande. Alla visste om varandras roller redan. Alla stirrade in mot samma återvändsgränd.

Problemet är ju att utanför Rosenbad fortsätter människor att inte finna någon bostad. ”Lågt byggande vid höga beståndspriser” – hur ska man förklara det? Situationen är unik. Aldrig har det byggts så lite samtidigt som det aldrig har varit så höga bostadspriser. Följ denna process bakåt och man kan hitta en massa potentiella missförhållanden: hindrande planprocesser (kommunerna är boven igen!), byggpriser som stiger, svag konkurrens, kommuner som egentligen inte vill bygga för då sabbar de sitt eget väljarunderlag, etc etc.

Men en mer historiskt fördjupad problembeskrivning skulle se en fundamental strukturskillnad i vad som under lång tid har betraktats som en naturlig ordning i stadsboendet. För det är egentligen inte boendet i sig själv som är en bristvara – har man tillräckligt med pengar finns alltid något. Det är det prisvärda boendet som finansurbanismen fullständigt har eroderat.

Ända sedan den stora industristadens uppkomst under 1800-talet blev alltid det äldre fastighetsbeståndet successivt ett billigare, mer prisvärt boende. Men så är det inte längre sedan ett par decennier tillbaka. Istället existerar en fastighetsboom men utan en byggboom. Investeringarna som görs har gått in i det befintliga beståndet och inte i nybyggnation. Även på ett privatekonomiskt plan så subventioneras denna investeringstendens i det befintliga beståndet genom avdrag vid reparation och förbättringar.

Lösningen är naturligtvis att börja bygga. På mark där man kan få upp ordentliga volymer och börja planera stadsdelar. Det spelar snart inte så stor roll vem som börjar, bara det blir mycket. Ett nytt Miljonprogram. Det kan mycket väl vara dit vi är på väg, men smartare, mer varierat och medvetna om det förflutnas misstag, som Staffan Åkerlund skriver i sin artikel. Ansvaret kan bara ligga på en nivå: politiken på riksplanet. Kommunala särintressen och monopolistisk politik är ett av de största hindren från att skapa en verklig storstadsregion exempelvis i Stockholmsområdet.

Bara en sista reflektion från Statskontorets och ESO:s seminarium: En av de rapporter som låg till grund för seminariet hade fastighetsekonomen Hans Lind från KTH varit med och författat. Lind råkar man ständigt på i dessa sammanhang. Han har ett medialt behov av att höras, trots att han inte besitter någon vidare mikrofonteknik. Jag föreställer mig att Lind är en f.d. vänsterman, av en specifik sort (den är inte alls ovanlig hos högutbildade män +55), nämligen den som är stark i teorin med svag i erfarenheten, vilket i värsta fall gör teorin så lättviktig att den förväxlas med en åsikt.

Efter ett par timmars seriöst debatterande kunde därför Lind plötsligt sammanfatta sin egen ståndpunkt med att säga att kommunerna egentligen inte ska äga någon mark alls, men de ska kunna expropriera för bostadsändamål.

Ett flinande sus gick genom salen. Ingen fattade vad det hade med rapporten eller föregående debatt att göra. Och de som möjligen hade några erfarenheter av amerikansk bostadspolitik, som är exproprieringsstyrd och därför fruktansvärt problematisk och dyr, tror jag kände samma olust över yttrandet som jag.

Namn som ingen längre nämner

Otto von Bismark, 17 år. Studenthemmet i Göttingen.

Alltid avbildad som järnkansler och preussisk baneman, en garvad dämon för de mycket värre dämonerna som skulle följa, mensurärr och utmanande getstank kring hela hans uppenbarelse.

I Christian Graf von Krockows biografi över Otto von Bismarck, som inte alls är ny, men därför så särskilt bra, är han helt annorlunda. Han kan få vara ung, 17 år, röka pipa på studenthemmet i Göttingen och ha lockar över hela huvudet. Han kan få vara smart och känslig och samtidigt: ingen man glömmer, som en av studentkamraterna sa. Han tar sig ned till Biarritz, bitvis genom att liera sig med stråtrövare, hyr en häst (hästar var hans liv!) och träffar en fransk countesse, rider med henne längs stranden som ingen surfare ännu upptäckt, rör vid hennes nakna axel, förälskar sig, det är månsken. Han kallar Bayonne för en stinknäste med musselbönder. Det är 1835. Han måste hem igen.

Godset Varzin.

Men inte till Varzin, än. Godset Varzin köpte han in långt senare, för att glädja sin bipolära hustru, som likt en Egyptisk överstepräst krävde fullständig oföränderlighet av tillvaron.

Varzin. Jag var där en gång. Tog mig evigheter att hitta till godset, 25 mil sydväst om Gdansk.

”Det här trädet har Bismarck planterat”. Ynglingen från lantbruksskolan som huserade i Bismarcks gamla gård talade engelska med stark brytning medan vi vandrade in i skogen. Jag uppfattade bara en bråkdel och förstod ännu mindre. Han höll sin hand (en tjock och stark hand, likt en livvakt som undanröjde smuts och farligheter från pojkens smala kropp, i våldsam rörelse hela tiden; kastade undan kvistar, rev av ruskor) mot mig. Jag minns att jag tänkte: ska jag röra vid hans hand?

Men i Pommern måste man börja i skogen, eller på åkern – vilket som. Jag träffade rektorn vid lantbruksskolan som satt vid Bismarcks gamla skrivbord, det största i hela Pommern på sin tid, 3,70 meter långt.

Historien om Bismarck och hans familj i Varzin slutade dock först med andra världskriget. Fram till januari 1945 tillhörde godset ännu familjen Bismarck. Marion Gräfin Dönhoff, sedermera grunderskan av tidskriften Die Zeit i Hamburg, var förmodligen den sista som fick en blick av det stora godset innan det försvann ur den tyska historien.

Dönhoff flydde undan Röda armén på hästrygg från sitt hem i Ostpreussen. Vid Varzin stannade hon och klev in i en värld som redan sjunkit ned i glömska:

”Då levde ännu dottern till Bismarcks svägerska på slottet, en liten finlemmad och högst underhållande, urgammal dam som i sin ungdom varit föremål för mycket uppseende. Hon hade ridit med  i jakter, rökt cigarrer och gjort sig bekant genom sin slagfärdighet och sina vitsar. Hela hushållet hade redan begivit sig av när jag kom, men den gamla grevinnan hade inte gått att övertala att följa med. Alla fruktansvärda varningar och hot ledde till ingenting. Hon var fullständigt på det klara med att hon inte skulle överleva ryssarnas inmarsch. Hon ville heller inte överleva utan hade låtit gräva en liten grav åt sig själv i parken – ifall det senare skulle bli ont om tid. Hon ville stanna i Varzin och till sin sista stund glädja sig över sitt hem. Och det gjorde hon verkligen med stor grandezza! I hennes omgivning var allt som förr. Den gamla tjänaren, som inte heller ville fara, serverade vid bordet. Vi drack det ena utsökta rödvinet efter det andra – årgångar som man annars bara kan drömma om. Inte med ett endast ord nämndes det som skedde utanför slottet. När det slutligen blev dags för mig att ta avsked och rida vidare såg jag mig om när jag hunnit halvvägs till parkgrinden. Himlen brann. Hon stod ännu vid husdörren, förlorad i sina tankar och vinkade med en väldigt liten näsduk. Jag tror hon log, men skymningen föll och jag kunde inte riktigt se längre.”

Ur: Marion Gräfin Dönhoff, Namen, die keiner mehr nennt (1961)

ps/ Arbetsboken är på väg att bli en riktig bok. Denna förlagstransformation och en massa vanligt arbete för brödfödan har givit lång tid sedan senast uppdateringen. Ledsen för det.

Utförsäljning av allmännyttan i Amsterdam och Berlin

När man talar om allmännyttan och allmännyttig bostadsmarknad i svensk mening då talar man om ett generellt system. För hyresgäster innebär det ett system utan behovsprövning, tillgängligt för alla. Ur ett nationalekonomiskt perspektiv betyder det att allmännyttan är en integrerad del av bostadsmarknaden. Den både förhåller sig till marknadens regler och samtidigt har den, fram tills alldeles nyligen, reglerat vissa aspekter av marknaden.

Många andra länder har ett bostadssocialt system som är selektivt, dvs inriktat på resursfattiga hushåll och behovsprövat. Formerna för upplåtelse kan se väldigt olika ut, men huvudpunkten är att man lyfter ut en bit av den ”normala” marknaden och subventionerar den för att fattigare invånare ska ha någonstans att bo. Frankrike, UK, Tyskland och även grannlandet Finland har detta system.

De senaste åren har allmänna eller sociala bostadsorganisationer i europeiska städer sålt av sina lägenhetsinnehav under de senaste åren – antingen till sina tidigare hyresgäster eller till privata fastighetsbolag – eller så har hyreslägenheter omvandlats till ägandelägenheter att säljas på en bostadsmarknad.

Avregleringar inom bostadssektorn och privatisering av den allmänna ekonomin är viktiga företeelser i den reurbaniseringsvåg som inte bara västvärlden utan numera även transitekonomier i Asien och Sydamerika har upplevt sedan 1980-talet. Det har inneburit en omfördelning av samhällets samlade förmögenhet som man måste gå tillbaka till 1930-talets strukturomvandlingar för att finna en liknande omfattning på.

Den första vågen av privatisering genomfördes i Storbritannien under 1980-talets konservativa regering. The ”Right-to buy” – var erbjudanden från stat och kommuner till hyresgäster att köpa sina Council Housing-lägenheter. Beslutet har ofta setts som emblematisk för starten på den nyliberala eran. Men politiken var i UK i början av 1980-talet en del av en större strukturomvandling av den brittiska ekonomin.

Industriomvandling, service och finansekonomin var prioriterade områden som skulle fungera som drivande motor i utvecklingen, och London som säte för finanskapitalet utgjorde råmodellen för den nya bostadsmarknaden.

På så sätt påminde den om strukturomvandlingen som forna östeuropeiska länder och städer var tvungna att genomgå i början av 1990-talet. Tidigare kommunistiska samhällen hade ofta mycket stora andelar offentliga bostäder, och en övergång till friare marknadsekonomier var tvunget att innebära en reducering av statens ägande dramatiskt. I ex. vis Polen, Tjeckien och de baltiska länderna genomfördes omfattande utförsäljningar av allmänna lägenheter, ofta till hyresgästerna och ofta till mycket fördelaktiga priser. I andra östländer som Bulgarien eller Ungern fanns det redan under kommunistperioden en etablerad ägandeform av lägenheter så där skedde färre utförsäljningar.

Det har alltså funnits en nödvändighet att sälja ut allmän egendom i flera fall. Men vänder vi oss mot privatiseringen av allmänna eller sociala bostäder i andra städer, exempelvis Amsterdam och Berlin – så handlar det om privatiseringar som fick stor omfattning och politiskt understöd 10 år efter strukturomvandlingen i Östereuropa och närmare 20 år efter den brittiska ekonomiska sanering. En tydligare ideologistyrd kommunalekonomisk strategi, med andra ord, just som i Stockholm. Men processen och utfallet har varit väldigt olika.

Hur har den allmänna bostadsstocken sett ut? Vi börjar med Berlin. Först måste man skilja mellan två olika grupper av allmännytta generellt i Tyskland: de kommunala fastigheterna och sociallägenheterna som står under hyreskontroll.

De kommunala bostäderna är ett fastighetsinnehav som har byggts och som ägs av det allmänna, ofta företag ställda under kommunen eller stadsdelen. Berlin har haft en ovanligt stor andel sådana fastigheter, i början av 1990-talet utgjorde de 30 % av alla bostäder i staden. Denna form av allmännytta har reducerats kraftigt och de bostäder som finns kvar har vikts åt marginaliserade grupper på bostadsmarknaden –

Sociallägenheter däremot, är inte ett fastighetsinnehav, utan utgörs av kontrakt på lägenheter som hyrs ut temporärt och till en lägre, subventionerad hyra. Denna grupp bostäder har också reducerats sedan början av 2000-talet med ca 100.000 lägenheter per år i hela Tyskland, huvudsakligen genom att de subventionerade kontrakten inte har förlängts.

Inom de kommunala bostadsföretagen har sedan tidigt 1990-tal ca 200.000 lägenheter privatiserats i Berlin. Från början en del av strukturomvandlingen efter murens fall, men utförsäljning har tilltagit under 2000-talet. Privatiseringen har skett på olika sätt: antingen förmögenhetsöverföring från bostadsföretag till hyresgäster, eller privatisering av hela det kommunala företaget, som sedan har sålt lägenheterna som ägandelägenheter på marknaden.

Skälen som staden anger till denna massiva utförsäljning har varit att bostadsstocken skulle innebära för höga kostnader att renovera och modernisera. Följer man Berlins kommunala ekonomi så är det ett helt plausibelt argument. Staden har pendlat omkring 50 miljarder Euro i skulder i kommunalkassan sedan i början av 2000-talet.

Gällande den socio-geografiska aspekten av utförsäljningen av allmän bostadsegendom i Berlin så har skillnaden mellan väst och öst varit mindre än man kunde tro. Privatiseringen har snarare gällt som en stadspolitisk praktik utan att vara strategiskt koncentrerad till särskilda områden i staden. Under senare år har privatiseringen framför allt skett genom att specifika investerare har köpt kommunala bostadsfastigheter. Dessa skiljer sig i marknadslogik från tidigare investerare som mer värnade om långsiktiga hyresinkomster. De nya köparna är fondbolag, försäkringsföretag eller banker som är intresserade av bostadshus i Berlin främst som spekulationsobjekt. Det har ofta handlat om att hitta nya affärsmodeller, öppna upp för ny kreditgivning genom att låta omvärdera fastigheterna i omgångar och att introducera nya förvaltningsstrukturer. Antalet internationella aktörer på Berlins fastighetsmarknad har också tilltagit – särskilt amerikanska fastighetsbolag äger stora andelar bostadshus och byggmark i den tyska huvudstaden.

Senaste 2-3 åren har inneburit en enorm oro på Berlins bostadsmarknad; stora mängder kontrakt på subventionerade hyror – sociallägenheter – har löpt ut eller kommer att löpa ut och måste omförhandlas. Men staden vill inte binda sig till modellen längre, och för dessa lägenheter tecknas istället marknadsmässiga kontrakt. Detta driver låginkomsttagare och minoritetsgrupper bort från sina lägenheter i många stadsdelar.

Det är ofta fråga om enklare flerbostadshus uppförda under efterkrigstiden, där lägenheterna inte har ansetts särskilt attraktiva under många år. Men i exempelvis stadsdelar som Neukölln och Kreuzberg håller nu stora grupper turkar, som levt i staden i generationer, att successivt trängas ut ur de mer centrala delarna.

I Amsterdam har utvecklingen varit helt annorlunda. I staden är ”social housing” inte en allmännytta. Det betyder att det sociala boendet byggs, ägs och förvaltas av privata organisationer. Detta går tillbaka till en holländsk hyreslag från 1901, som gjorde att icke-vinstdrivande bolag och stiftelser kom att ansvara för boendestandard och bostadsförsörjning. Dessa privata organisationer blev dock efter andra världskriget föremål för politiska regleringar framför allt på grund av den permanenta bostadsbristen i Amsterdam. Det infördes en statlig hyresreglering med bidrag för byggande och lån – precis som i Sverige. Kommunen hade vid nybyggen rätt att välja arkitekt och hade kontroll över hyreskontrakt och byggkostnader.

Fram till mitten av 1990-talet var det närmast otänkbart att dessa bostadsbolag och stiftelser skulle sälja sitt lägenhetsinnehav. Men brottet kom då det socialdemokratiska partiet i Amsterdam 1998 lanserade en modell som var en direkt imitation av brittiska ”Right-to-buy” reformen från 1980-talet. En lag som skulle göra det lättare att omvandla den sociala hyreslägenheten till en bostadsrätt genomfördes år 2000. Det uttalade syftet var att öka andelen egendomsinnehavare på bostadsmarknaden i Holland till ca 65 % -     70 % av hushållen – från relativt låga nivåer på runt 30-40 % i landet i genomsnitt.

Att medborgare äger sina hem har setts som en förutsättning för den avreglerade nationella ekonomin där statligt o kommunalt innehav måste reduceras för att ekonomin ska kunna konkurrera med globala marknader och utvecklingstendenser.

Dessa omställningar har varit olika svåra att genomföra i olika länder och de har stött på olika typer av motstånd. Det har varit lättare att genomföra utförsäljning av allmän egendom rent opinionsmässigt i Östeuropa än i flera västerländska välfärdsstater, exempelvis.

Amsterdams sociala bostadsföretag har varit försiktiga i att göra stora utförsäljningar trots stor politisk press att öka takten och omfånget av försäljningarna. Och för de lägenheter de allmännyttiga företagen har sålt har man strukturellt fyllt luckan efter genom kontinuerliga nybyggnadsprogram och genom att rekonstruera den befintliga fastighetsstocken.

Det har varit en konflikt mellan bostadsbolagen och bostadsstiftelserna i Amsterdam och politiker som velat få till större utförsäljningar.  En VD för ett av bolagen gick för 6 år sedan ut och sa att man inte kunde se hur utförsäljningen av bostadsstocken kunde bidra till de sociala mål man fortfarande ansåg sig förpliktigad att följa. Den dåvarande bostadsministern i Holland anklagade då den allmännyttiga bostadssektorn för ”bristande handlingskraft” och ”beslutsarmod”.

Det finns ändå flera anledningar till att tala om en ”soft” övergång från hyres- till ägandemarknad i Amsterdam: hyresnivåerna är lägre än ränte- och amorteringsnivåer, vilket är en viktig förutsättning för en fungerande hyresmarknad och utförsäljning av sociala bostadslägenheter är förbundna med höga omkostnadsavgifter till det kommunala bostadsföretaget om hyresgästen som köpt lägenheten säljer den vidare inom 1-3 år. 50 % av den gjorda vinsten ska då tillbaka till bolaget.

Mellan 1995 och 2006 såldes ändå närmare 22 % av sociala hyreslägenheter i Amsterdam ut.

Tittar vi på den sociala geografin  och utförsäljningarna av allmännyttiga lägenheter finns det viktiga skillnader i medvetenhet och planering när det gäller Amsterdam.

I Amsterdam har det funnits en mycket högre medvetenhet om var man har sålt ut lägenheter. Utförsäljningarna har under 2000-talet varit riktade mot några av de mindre attraktiva områdena i staden – Zuidoost och Noord – medan betydligt färre utförsäljningar skedde i populära områden Slotervaart och Zeeburg.

En av anledningarna var att jämna ut besittningsformerna i områden med framför allt stora andelar hyreslägenheter och få stabilare ägargrupper från olika sociala skikt. Här, återigen, är det den kommunala politiken som bestämmer hur utfallet av processen blir – och i Amsterdam har ofta socio-geografiska analyser föregått beslut om utförsäljning.

En annan förklaring är att den allmänna bostadsstocken inför utförsäljningar i attraktiva områden har värderats väldigt högt, och priset helt enkelt har fungerat bromsande på försäljningar, eftersom det fortfarande varit mycket billigare att hyra.

Att rikta utförsäljningen mot mindre attraktiva stadsdelar har därtill haft effekten att hålla lägenhetspriser i balans i Amsterdam. Lägenheter från de sociala bostadsbolagen har fungerat som första köp och instegsboende för de som inte tidigare varit inne på bostadsmarknaden.

I en sammanfattnade rapport om utförsäljningarna av sociala bostadslägenheter i Amsterdam från 2007 kom utredarna till slutsatsen att utförsäljningarna hade gynnat små- och medelinkomsttagare, stora hushåll, etniska minoriteter och Amsterdambor – och missgynnat höginkomstagare, småhushåll, infödda holländare och bostadssökande som kommer utanför Amsterdam.

Den skisserade jämförelse som jag här har presenterat kan gärna ställas i kontrast till utförsäljningen av allmännyttiga lägenheter i Stockholm, där den sociala medvetenheten och den geografiska planeringen för att motverka ekonomisk segregation har varit helt frånvarande i den kommunala politiken.

Tillgången på bostäder och systemet för bostadsfinansiering har avgörande konsekvenser för medborgares politiska beteende, ett samhälles sociala stabilitet, välfärdsstatens struktur och ekonomiska utfall.  Förutsättningarna för hur man äger den egna bostaden har visat sig i tilltagande grad stå i ett konfliktfyllt förhållande till social jämlikhet.

Det finns mycket att lära av hur andra städer i Europa har handskats med liknande strukturella förändringar, mer eller mindre framgångsrikt.

—

Posten är en nedkortad version av min föreläsning inom Arkitekturskolans utbildningsprogram ”Rethinking the Social in Architecture”, KTH – December 2012.