Ett Paris skapat för att bombas

Illusionen av ett tåg på väg in till Gard de l'Est.

Innan flygradarn uppfanns var krigsföringens taktik och teknik avhängig visuella tricks och trompe l’oeil-skapelser för det passiva försvaret. Jag hittade nyligen en dokumentation från första världskriget över ett närapå fullbordat projekt om ”fusk-Paris” (Faux Paris, 1918). Det falska Paris skulle exponeras och dra uppmärksamheten till sig från tyska bombplan. ”Staden” uppfördes på åkermark som exproprierats av militären utanför huvudstaden, men också i form av transportfickor in i den befintliga urbana miljön, men där bombningar skulle göra minst skada. Omfattning var verkligen enorm, här skapades en detaljerad stadsplan med Saint-Denis, Aubervilliers, Gare de l’Est och Champs-Élysée. Flimrande lampor och upplysta kanvasdukar skulle förvirra tyska bombare och få dem att släppa sin dödliga last över kuliss-staden just vid sidan av det verkliga Paris.

 

Om det verkliga Paris möjligen kunde bära ryktet att vara lite dekadent vid denna tid, så var fusk-Paris en helt pervers stad, fylld med aningslösa gator, järnvägsstationer, ett skyddslöst näringsliv och en simulerad befolkning som vandrade runt i väntan på att bli mördade.

En liten reflexion: De regionala myndigheterna på Kanarieöarna beskylldes nyligen av miljöaktivister för att manipulera flygbilder på Google Earth genom att tillhandahålla gamla fotografier som inte visade hur omfattande exploateringen av öarnas kustlinje egentligen var. Det är ett fusk-Kanarieöarna med precis det omvände styrkeförhållandet mellan verklighet och sken: Gällande fusk-Paris byggdes ett nytt territorium som skulle förstöras. På Kanarieöarna byggde man en ny bild för att inte visa hur stora arealer som redan var förstörda på den reella platsen.

Ps. Jag drar mig till minnes en diskussion om hur mycket av efterkrigstidens stadsplanering egentligen var präglad av krigsföring och försvarsteknik under andra världskriget. ”City-planning through the viewfinder” (viewfindern i detta fall är bombplanens siktkors för att kunna precisionsbomba mål i städer) var ett återkommande begrepp som både brittiska och tyska arkitekter kunde använda under en EAUH-konferens i Lyon 2008.

Även i Sverige och Stockholm fanns kriget och beredskapstiden i bakhuvudet på tunnelbanesträckningarna. I Klas Östergrens Gentlemen är det just flyglarmen och beredskapstidens flykt ut ur innerstaden som åkallas med den långa tunnelbaneresan ut till Hässelby. I boken framstår det så trevligt och gemytligt med dessa plötsliga utflykter som bryter upp vardagen att man nog skulle kunna tänka sig att bo där ute jämt… ett preludium till en förortsplan.

Makten över berättelsen

East Baltimore community centre: "Soon, the only thing old about North Avenue will be your memories."

Det fanns en tid då berättelserna om staden kom underifrån. Stadskulturer lever av det folkliga, ofta mer än vad man önskar att visa upp. I början av 1900-talet fanns det en pedagogisk rörelse i Europa som ville få barn och ungdomar ur arbetarklassen att berätta om staden de växte upp i och ta de oansenliga platserna – bangårdarna, lastkajerna, hyreshusens innergårdar – i anspråk. Förmågan att berätta skulle ge barnen en stadga åt deras vardagsupplevelser. Staden var en plats för iakttagelser, ting och berättelser: storyography. När barnet kunde formulera sin miljö, med sig själv i huvudrollen, blev staden ett habitat fullt av värdefulla relationer och värdefullt vetande. Stadsungdomarna skulle ”bada i berättelser” därför att staden och berättelserna hörde intimt ihop. Staden förmedlade förändring, uppbrott, nya möjligheter och hot – och berättelserna kunde ge de egna erfarenheterna plats och mening i den sociala miljön.

Numera kommer berättelserna uppifrån. För en tid sedan gjorde jag en mindre undersökning av några byggföretags PR-strategier i Stockholmsregionen. Det fanns en faktor som var minst lika viktig som planlösning och garageplatser när det gällde marknadsföring. Det var att platsernas ”läsbarhet” där man projekterade nya bostäder. Ju mer man ökade läsbarheten desto mer framgångsrik blev försäljningen. ”De som köper våra lägenheter vill redan ha en berättelse om platsen, känna att dess historia och karaktär är en del av det egna livsprojektet”, förklarade en informationsansvarig som jag intervjuade.

Det är inte bara platser för bostadsinvesteringar som ska göras läsbara. Konsten att kränga småstäder utövas sedan decennier av kommunledningar i landet. Det har numera närmast blivit en vintertradition att se nya fotografier från kommunfinansierade ”Bo i Nyköping”-kampanjen hängas upp i Stockholms tunnelbana. Läsbarheten och igenkännandet är centralt i marknadsföringen. Jag hittar en undersökning av kommunala marknadsstrategier där just Nyköping förekommer som fallstudie. En av kommunens kommunikatörer berättar om vikten att ha ett enhetligt grafiskt språk därför att ”medborgarna är ju kunder och kunder har rätt att veta vilka de har att göra med.” Den narrativa genren ”enkla berättelser om det goda livet” som Bo i Nyköping har excellerat i under snart ett decennium handlar inte om att finna representativa personer från Nyköping som bidrar med individuella färgningar av livet där. Det väsentliga är själva framställningen – i bild men också i text. Betraktaren och läsaren ska inte se eller förstå vilka de faktiska personerna är, utan de är snarare anspelningar och myter för produkten Nyköping. De visar tydligt vilka man vill ska skriva in sig i berättelsen, vilka reella förutsättningar som finns för att ens kunna drömma dessa drömmar: en ekonomiskt stark, socialt etablerad medelklass som äger stora delar av sin egen arbetstid.

Vid ett annat tillfälle närvarade jag på Bonnier Fastigheters och Stockholms stads evenemang Första spadtaget Hornstull 2013 och den nya gallerian. Det hotade att bli en kostymgrå tillställning men först av allt visades det en film: Berättelser från Hornstull. I snabba klipp trädde intressanta, ambitiösa och tämligen framgångsrika näringsidkare och ”entreprenörer” fram och berättade och berättade. Om Hornstull. Om det unika, odefinierade, levande Hornstull. Det var småtrevligt.

En kostymherre från Bonnier Fastigheter tog sedan över presentationen:

”Som ni förstår är det många speciella människor som bor här vid Hornstull…”, inledde han.

”…men med en enorm köpkraft!” väste Stockholm Business Regions vd, Olle Zetterberg i örat på mig.

Sedan förevisades bilder på hur det skulle se ut när allt var klart: planerad graffiti på väggarna, datagenererade män i små hattar, ingen över 50, ingen med mörk hudfärg.

I boken Storytelling – Branding in Pratice läser jag: berättelsen måste vara befolkad, det måste finnas en scen, konsumenten måste känna att hon vill delta och göra produktens berättelse till sin. Det största hotet är inte konkurrerande berättelser – de går ofta integrera och ytterligare stärka varumärket – nej, det är om berättelsen skulle misstolkas eller få negativa konnotationer.

Dagens storyography tränger bokstavligen in i det offentliga rummet. Berättelser om platsen är som en mäklare till den byggda miljön. Eller en dörrvaktare. Det fattas beslut på ”urban livsstil” och ”kontemporärt cityliv” som inte längre bara presenteras i styrelserum utan också textas på skyltar, trekantspelare, eller projiceras på fasader. Ett intressant exempel är när Stockholms stad och City i samverkan berättar – med ett glättigt och imbecillt tonfall transplanterat från NK:s julkatalogstexter – om lussekatter och bankirer på Norrmalmstorg och att man glider, glänser, glassar och glimmar på Stureplan.

Reklamkampanjen för vinterbelysning av offentliga platser i Stockholm är en variant av storytelling som utvecklats till en bruksanvisningsfetischism i ohelig allians med den Horror vacui som tenderar att angripa beslutsfattare med bristande erfarenheter av mångfald och serendipitet med lågt socialt statusvärde. Offentliga platser har blivit en apolitisk terräng som återkommande kommersialiseras – naturligtvis – men också storyograferas.

Återvänder man till Hornstull kan man råka på lite entreprenörsstorytelling i form plaketter på husväggar som erbjuder berättelser om platsen direkt i mobiltelefon. Det är staden som ”Hälsans stig”, en tipspromenad för de ängsliga med bristande naturlig nyfikenhet som behöver platsidentitet och lokalt engagemang utskrivet på recept och ordentligt sockrat för att det ska slinka ned. Berätta för mig vad jag gör i staden och hur attraktiv och rik min vardag blir när jag rör mig på just dessa gator!

För ett sekel sedan hade berättandet om platsen en emanciperande målsättning. Det var de ungas, de invandrades, de arbets- och bostadssökandes sätt att ta spjärn i sin egen livsmiljö. Det var maktlösa gruppers kamp om det egna ordet och den egna historien.

På flera håll i världen har storyography fortfarande denna funktion. Den ideella Orton Family stiftelsen har exempelvis specialiserat sig på att hjälpa mindre resursstarka invånare i amerikanska städer att berätta om erfarenheter och upplevelser av sina livsmiljöer. Ofta handlar det om bostadsområden som är hotade av genomgripande förändringar och berättelserna spelar en stor roll för att kunna utmana investerare och företagsintressen. I samband med fältarbeten jag gjorde i Baltimore för tre år sedan satt jag med en grupp äldre afro-amerikanska män och kvinnor som samlade in berättelser från sin exproprierade, och numera helt rivna stadsdel, för att åtminstone bevara historierna om de liv som en gång hade levts där: ”Soon the only thing old about North Avenue will be your memories”, stod det på ett plakat utanför huset där mötena ägde rum.

Ser man till de delar av världen där urbaniseringen idag sker underifrån, träder försvaret för den folkliga berättelsen fram som en social motkraft gentemot bristande fördelningspolitik eller juridiska övergrepp: I favelorna i brasilianska storstäder har pedagogen Paul Freires form av storyography och metoder för ”informellt lärande” bidragit till att ge många barn och ungdomar ur underklassen en chans till grundutbildning. Kunskap formas utifrån upplevda erfarenheter som man berättar för varandra, menade Freire. Genom berättelserna kan även de lägsta i samhället känna tillhörighet, ta ansvar för sin närmiljö och stärka lokalsamhällets sociala kapital. I Vietnam och den snabbt expanderande Ho Chi Minh-staden har arbetare gått samman i en form av ”berättarföreningar” för att försvara sig mot tvångsförflyttning på grund av suburbaniseringen av småstäder och byar i omlandet. De nedtecknade berättelserna om arbete, liv och uppoffringar som föreningarna skickar in till myndigheterna är ibland det enda vapen dessa människor har för rättfärdiga ett slags social äganderätt – eftersom en privat sådan inte finns.

Det är värt att påminna sig vilken politisk sprängkraft berättelser om städer och livsmiljöer kan ha, även om exemplen kan förefalla långt borta. Förhållandet mellan plats, liv och berättelser har onekligen en helt annan karaktär i en välmående stad som Stockholm. Numera är storyografin ett sätt att socialisera massmedelklassen in i stadens samhällsordning, en ekonomisk hierarki och en värdekanon som man bör vara uppmärksam mot vem som dikterar. Det är fråga om läskunnighet i dess mest generella mening: att kunna läsa vad samhället och dess maktförhållanden förväntar sig av mig och var i rummet jag har råd att höra hemma.

Att få något berättat för sig, att få känna igen sig och att befinna sig i en urbancertifierad miljö tät av mening och tillgångar är naturligtvis tryggt och mysigt. Men det är trovärdigare och mer på riktigt att kunna säga: Tack, men jag berättar mina egna stories!

—

Referenser:

Åsa Brozén & Julia Fasth; ”Konsten att kränga en kommun”, Institutionen för media- och kommunikationsvetenskap, Linnéuniversitetet 2007.

 

Klaus Fog, Christian Budtz & Baris Yakaboylu; Storytelling – Branding in Practice (2005).

Paulo Freire. Education For Critical Consciousness. New York (1993).

Annette M. Kim; ”Talking Back: The Role of Narrative in Vietnam’s Recent Urban Land Compensation Changes”, Urban Studies 48 (3) 2011.

Rebecca Sanborn Stone; ”How Storytelling Helped Three Communities Find Their Heart and Soul”, Engaging Cities (2011).

—

Artikeln publicerades i något annan form i senaste numret av Arkitektur, nr. 1 2012.

När Karl Marx drunknade i Ryck

Greifswald.

Små obetydliga tecken som ändå får en att börja minnas: En bekant från länge sedan skickade ett vykort med Kaspar David Friedrich-motiv, och från posten fick jag en försenad present: en praktfull antologi där Greifswald presenterades tillsammans med 25 andra universitetsstäder i Europa. Kontinentens framträdande platser för att förena kulturarv och stadsliv med samhällets behov av utveckling, forskning och expansionsmöjligheter.

Drömmar. Om en plats i kunskapssamhället ljus.

Jag tillbringade året 2003 till 2004 – från och till – i Greifswald som gästforskare under en av de mest katastrofala utlandsvistelser jag upplevt. Redan då hade staden närmare 11.000 studenter, att jämföra med 1993 då studenterna uppgick till knappt 4.000.

Vad många inte vet är att Greifswald fram till 1970-talet var större än Lund till invånarantalet (Greifswald har idag 54.000 invånare, Lund 84.000). Men stadskommunen var så liten till ytan att förortsexpansionen (som framför allt handlade om Plattenbau-områden helt nära den historiska stadskärnan) skedde utanför kommunen gräns.

Det som DDR-regimen gjorde med den lilla Hansastadens gamla kvarter under 1970- och 1980-talet kan knappast kallas för någonting annat än statlig vandalism. Och människorna, åtminstone vissa, de unga, kreativa, vetgiriga – alla de som idag utgör hoppet för Greifswald som kunskapsstad – led naturligtvis.

Det är inte ofta man hittar litteratur som för samman människor och städer, liv och hus, så att man kan få en inblick i hur starkt de ömsesidigt inverkar på varandra. Men här följer i alla fall en sådan berättelse.

I den lokala bokhandeln alldeles vid stora torget hittade jag en tunn bok, Verfall und Abriß. Det var något Samizdat-artat och hemmasnickrat över publikationen som till största delen bestod av fotografier. Men den innehöll också en berättelse av den dåvarande medicinstudenten Lutz Wohlrab, betitlad ”Heimatkunde” där Wohlrab beskriver hur fascinationen över förfallet i Greifswald kom att prägla hans generation av studenter i staden på 1980-talet. Så vanskött och trasig var staden. Den hade inget kvar av sin strama geschäftsmässighet utan tycktes söka skydd hos ungdomarna, squattarna och de som i lönndom lät medicinböckerna förbli ouppslagna och istället skrev poesi. Greifswald var en stad på glid.

Fischstraße, 1986. Den tomma skylten hade tidigare hört till värdshuset Zur Falle, foto Robert Conrad ur Verfall und Abriss.

Berättelsen hade en inre glöd och upprördhet som man inte förväntar sig av en text i en fotobok. Det var uppenbart att Wohlrab hade lyckades riva upp en del gamla sår genom att skriva ned sin historia:

Den 17 augusti 1984 öppnade statssäkerhetstjänsten i Greifswald en operativ personkontroll som gick under namnet „Lyrik“. Man ägnar en hel del uppmärksamhet kring en medicinstudent vid namn Martin Bernhardt, särskilt som denne alltsedan studietidens början i Greifswald var medlem i den Evangelistiska studentförsamlingen, dvs han var kristen och en engagerad förespråkare för den internationella fredsrörelsen. I Staasi-akten stod: „MB har en negativ-dekadent grundinställning och erbjuder negativa-dekadenta ungdomar möjlighet att sprida sina generella idéer. Vidare har han möjliggjort icke tillåtna sammankomster bland studenterna. Därmed finns risken för att ett forum för antisocialistiska konstyttringar kommer att kunna etableras genom en organisering av negativ-dekadenta respektive fientligt-negativa personer.”

Bernhardt och Wohlrab hade blivit goda vänner och ingick i samma grupp av konst- och kulturtörstande ungdomar i Greifswald. Flera år senare plöjer Wohlrab Staasi-akterna och förstår hur säkerhetstjänsten och deras otaliga medarbetare agerade för att upplösa denna misstänkta grupp av förvirrade andar: genom „brukandet av kvalificerade söndringsåtgärder“.

Vad som menades var att man skulle så split mellan vännerna. Det riktigt obehagliga är att söndringen måste initieras av andra „vänner“, av människor med personliga förbindelser med och en självklar plats i gruppen.

Wohlrabs berättelse fortskrider hädanefter såväl framifrån (d.v.s utifrån perspektivet att vi ännu inte vet vad som ska hända, framtiden ligger öppen och oskriven…) som bakifrån, där Wohlrab har fått sin förklaring (såtillvida det är möjligt att någonsin få en fullständig sådan) och inte minst – böjd över Staasi-akterna ett decennium senare – har han fått namnen på informatörerna: ”vännerna”. Han ger dem i sin berättelse namn med klammer: en <Claudia Fink>, en <Kerstin Hansen> eller <Erich Fried> bär ständigt sina inklamrade masker av förräderi; de bar dem då och nu för all framtid.

I akterna över Martin Bernhardt och hans konst- och litteraturgrupp samlades uppgifterna allt intensivare under 1984. Uppväxtförhållanden beskrivs, karaktärsdrag lyfts fram och de konstnärliga produkterna hånas: „B.s dikter når inte över normal kvalitet, men inom vissa kretsar, särskilt i kyrkokretsar, blir de väl mottagna och har därför fått en viss betydelse.“

“Hade det kunnat stanna vid det?” frågar sig Wohlrabs. Hade makten kunna nöja sig med att spela på den allmänna osäkerheten, som i ungdomlig begeistring och naivitet stötte mot det förbjudnas gräns och prövade konstnärsposer?

Naturligtvis inte. Det avvikande måste förföljas till vägs ände. Denna deterministiska utveckling tog sin början med en gårdsfest sommaren 1984 i ett av Greifswalds förfallna kvarter i gamla staden. Lutz Wohlrab hade flyttat dit med sin unga fru och deras ettåriga son (man gifte sig och fick barn tidigt i DDR). De hade inrättat en liten tryckpress i deras tvårummare för att ge ut boken FHUNDE, tjugofem sidor egna dikter och grafik. Till det improviserade release-partyt kom uppemot hundra personer. Man visade egna Super-8-filmer, spelade musik, drack öl. Inpå natten följde en performance där Marin Bernhardt, iklädd lump, reciterade egna dikter och avslutningsvis brände upp en DDR-flagga.

1984, skriver Wohlrab, var Greifswald absolut deprimerande.

Staden var förfallen och förvittrad. Av den stolta Hansastadens strama skönhet fanns inte mycket kvar. De tre gotiska kyrkorna vakade över förfallet likt monolitiska jättekreatur. I en statligt auktoriserad reseguide från 1973 står att läsa att „det gamla Greifswald uppvisar tyvärr hela arealer och gatusträckningar där den kapitalistiska eran har orsakat en stillös sammanträngning och kvarter som inte längre kan anses vara tjänliga som människoboningar…“.

Marienkirche, 1985. Foto Robert Conrad ur Verfall und Abriss.

En omfattande saneringspolitik påbörjades och närmare en tredjedel av den gamla staden jämnades med marken. Den som inte vet att Greifswald inte drabbades av någon förstörelse under andra världskriget, måste vid ett besök under 1980-talet ha trott att hela bombräder hade fått staden att brinna i en helvetisk krigsvals.

Konstnärsgruppen kring medicinstudenterna Wohlrab och Bernhardt kände sig på något sätt ansvariga för den „ärvda“ staden. Den gamla handels- och borgarstaden var deras vardagsrum, deras scen och den stora marknadsplatsen talade om helt andra mått än den socialistiska modultillvarons.

När Greifswalds kommunledning gav i uppdrag att pryda detta stora torg med en „glädjens brunn“ av den socialistike hovskulptören Jo Jastram initierade Wohlrab och Bernhardt protester och den lilla tryckpressen gick varm:

„Medborgare, Ni har rätt att säga Er mening!“ Affischer klistrades upp över staden nattetid vilket fick till följd att polisen finkammade universitetsområdet på tryck- och kopieringsapparater och misstänkta upprorsmakare.

Plötsligt bytte det totalitära systemet mask: från den inställsamma clownen som skrattade med på festerna till soldatansiktet som inte tålde offentliga motsägelser.

Det dröjde drygt tre månader efter brännandet av flaggan och protesterna mot Jo Jastrams staty innan gruppens ledare fördes till det lilla fängelset på Domstraße. En serie husrannsakningar medförde att såväl arbetsverktyg som tvättmanglar omhändertogs som bevismaterial. „Om vi alla tiger, tänkte jag“, skriver Wohlrab, „då har de inget som gör att de kan få fast oss.“

Men om det ännu fanns något av studentikost uppviglande i gruppens agerande, föll situation med ens som en bila över dem. På nätterna i häktet fejkade vakterna misshandel av medfångarna. På dagarna rådde tystnad och ett ständigt iakttagande.

Helt i upplösning av ångest kördes Wohlrab till det stora statsfängelset i Rostock. Bilen stannade på den gigantiska parkeringsplatsen och Wohlrab skriver att han knappt hör vad tjänstemännen säger, och förmår sig inte att frambringa en enda värdig tanke, han är förlamad av skräck och kämpar för att inte göra på sig.

Det hotande fängelsestraffet vändes i sista stund till att Wohlrab avstängdes från sina läkarstudier i tre år. Han tvingades till voluntärtjänst utanför Greifswald. Samma straff fick även poeten och flaggbrännaren Martin Bernhardt. Universitetet och dess olika ledningsorgan spelade med andra ord en lika aktiv roll i att kontrollera och disciplinbestraffa sina studenter som statssäkerhetstjänsten.

Jag har tänkt mycket på varför denna berättelse griper mig så.

Kanske är det kontrasten mellan det naivt ungdomliga och det överväldigande systemets döda hand som gör att berättelsen känns särskilt sorgligt. Men denna berättelse är på inga sätt unik eller obekant, tusentals människor som var medborgare i DDR har haft liknande erfarenheter och historier att berätta. ”Das Leben der Anderen” (2006) har gjort temat till en melodram. Som film föredrar jag långt hellre den helt odramatiska dokumentären ”Sportsfreund Lötzsch” (2008), där den politiska protesten inte kommer från en intellektuell utan från en landsvägscyklist. I filmen finns en sådan trovärdig politisk afasi som präglar alla inblandade!

Där det starka bandet mellan den byggda miljön och människor i sina livsfaser lämnar spår: vad fångar en stad upp, och vad låter den falla till marken? Bara att fotografera de förfallna köpmanshusen i Greifswald på 1980-talet klassades som ”statsfientlig hets” och var straffbart.

När författaren och Greifswaldsonen Wolfgang Koeppen 1985 fick en hedersdoktortitel vid det lilla universitetet i staden berättade han om sitt möte med födelsestaden i början av 1990-talet: ”Jag tyckte Greifswald var fruktansvärt beklämmande. Man hade gett upp staden. Omedvetet hade man en känsla att de få människor som man såg på gatorna bara var överlevande som höll sig kvar.”

Den tidsepok som skildras är så långt bort från uppiffade innergårdar för lattedrickarna eller City Marketing för businessmassan man kan tänka sig. Det är en otämjd stadsbyggnadsepok, då fortfarande hela Europa är fullt av trasig kulturhistoria och andra tuffsiga kollektiva organismer. Och ändå erbjuder staden Greifswald i fallet Wohlrab och Bernardt och deras studentkamrater ett motstånd, staden svarar på tilltal, fördelar möjligheter.

Nu vet jag också att det i berättelsen fanns andra saker som grep in i min egen vistelse i Greifswald. Den sociala kontrollen, behovet att reglera, att få veta sin plats och vara nöjd med sin lott som genomsyrade min vardag från första stund. Jag minns hur hemskt oförberedd jag var på att känna traditionen av småstadsförtryck och hierarki som staden förmedlade. Men det var inte bara DDR, det var ännu mer tysk provins, oanfrätt från epoker långt tillbaka i tiden. Den provinsiella sociala kontrollen, skvallret, rädslan för att lämna sina roller och samtidigt beroendet var alla bärande delar av ordningen och sammanhållningen, såsom är fallet i de flesta provinsiella småstäder.

Berndt Hüppauf, tysk amerikakännaren, skrev för några år sedan en artikel till småstadens försvar. Småstaden var den sista bastionen för en rättvis rumslig ordning i världen. Där kunde man inte fly förändringen bakom representation eller diskurs eller andra undanmanövrar som storstäderna producerade på löpande band. I småstaden måste människan kunna leva fastän moderniteten hade tvingat henne att stirra ned i själens bottenlösa tomhet. Så skrev Hüppauf. Poetiskt, oklart och stämningsfullt. Det passade utmärkt in på mina minnen av Greifswald. Universitetet utgjorde den enda chansen att undslippa den provinsiella småstadens öde, och att istället, återigen, få bli en vittblickande handelsstad, en Hansastad, denna gång med kunskap som främsta vara, och få koppla upp sig mot informationsströmmar, seminarier och konferenser, teaterbesök och konserter och allt sådant som lindrar, tröstar och skänker en gäckande mening åt livet i den lilla staden.

Det sägs Jo Jastram under slutet av 1980-talet fick ett statligt uppdrag att gestalta en Karl Marx-staty med afrikanska drag åt den socialistiska partnerstaden Addis Abeba. Skulpturen blev dock aldrig klar före det att DDR gick under.

Någon vecka efter murens fall bröt sig okända män och kvinnor in i konstnärens ateljé, bortförde den afrikanske Karl Marx till Greifswalds hamn och lät honom sjunka till Rycks botten.

Ryck är på sina ställen en grund flod. Det sägs att man ibland, om man är uppmärksam, kan skönja en lätt brytning vid ytan. Är det Marx afrokalufs som sticker upp? Ett minne på dyig botten.

”Jag lämnade Greifswald sommaren 1985”, skriver Wohlrab slutet av sin berättelse, ”och jag kom aldrig mer tillbaka. I Berlin fann jag, kanske för första gången i mitt liv, ett hem.”

Vi slutet av min gästforskarvistelse i Greifswald hade jag för länge sedan sökt en lägenhet i Berlin och jag åkte samma väg som Lutz gjorde då, tillbaka till det verkliga hemmet, över de tomma fälten och de sovande sjöarna i Vorpommern. Över det brända landet, det övergivna landet, det glömda landet.

In the Urban Crisis

 

 

 

 

 

 

School of Design Strategies i New York har ofta haft intressanta föreläsningsserier och happenings som indikerat vartåt urbanforskningen tenderar att gå. Deras vårprogram kom i morse – The Spring Urban Tables – kring temat “Urban Crisis”. En ensemble av aktivister, advokater, forskare och konstnärer utlovar att djupdyka i ämnet på sina egna sätt och utifrån sina egna expertområden. Det finns väl alltid goda skäl till att vilja åka till New York, och det här är ytterligare ett.

 

Tre generationer ironi

Logons form har framtoningen av utvaldhet och exklusivitet. Det skulle kunna stå PRADA eller GUCCI, men det står HUNGER. Under märkesnamnet ges inte anvisningen till en urban välståndstriangel, Milano – Paris – New York, utan till tre av världens fattigaste megastäder, Addis Abeba – Calcutta – Khartdum.

Jag har klippt ut och sparat bilden för att den är ett samtidshistoriskt tidsvittne. Man kan vrida annonsen ett kvarts varv och läsa att man kunde sätta in pengar på ett konto tillhörande World Vision. På hemsidan avtackades supermodellen Debra Shaw för att hon ställt upp i kampanjen utan gage. Bilden var framställd för att insamla bidrag till den svältande delen av världen. Hur lyckosam den var vet jag inte. Annonskampanjen publicerades i amerikanska, brittiska, franska och tyska tidningar och modemagasin bara några månader före attacken mot tvillingtornen i New York.

På vilket sätt framförde annonsen sitt budskap? Den levererade inga faktaanspråk. Den sa inte: ”Titta här är ett barn som svälter. Snälla ni som lever i överflöd, hjälp till att lindra nöden.” Den gav inga politiska bakgrundsförklaringar till inbördeskrig eller naturkatastrofer. Inga av splitterminor lemlästade ynglingar tar sig fram på kryckor.

Jag tror istället att annonsen prövade ett reklamspråk som hade att göra med utvecklingen av västerländsk ironi.

I ironins moderna historia finns det tre generationer. Det första var den outvecklade, men ännu vanligaste, formen att säga tvärtom mot vad man menade. Den andra var mer elaborerad, man såg till att ens uttalanden också inbegrep detta uttalandes egna gränser. Man fick aldrig helt gå in i en beprövad vokabulär eller en dominerande typ av argumentation. I denna ironi fanns ett optimistiskt element, snart skulle man kunna veta bättre.

Den tredje ironin är den onda syntesen av de två andra. Man menar exakt vad man säger, men med distansering. Man hyser ingen respekt för att framtiden kommer att rymma vederläggning och kritik. Det är en ironi som inte har elak dynamik som inre kärna, utan resignationen.

Annonsen levererade anspelningar på en västerländsk livsstilskultur, en livsstilskultur som i sin tur allt mer hölls samman av anspelningar. Den försökte slå ett slag i mellangärdet på det välmående och välgödda samhället men använde samtidigt ett tilltal som visade att annonsen var på väg mot den tredje ironiska generationens världsbild.

HUNGER framstod plötsligt inte som något osannolikt, inte ens ett oävet, varumärke. Att modellen bar en sönderriven baskettröja uppfattades inte heller som en anvisning om att någonting skulle vara fel. Modeindustrin har ju som bekant alltid sålt livsstilar snarare än hela och rena kläder och estetisering av svält var heller ingenting obekant.

Den här annonsen skulle vara tämligen svår att lansera idag, vill jag i min optimism tro. Med 11 september-attacken och den snabba utvecklingen av det globala samhället har världen kommit så mycket närmare än för bara ett drygt decennium sedan, hierarkierna har relativiserats. De senast årens återkommande kriser för USA och Europa har också gjort den överlägset distanserade blicken på resten av världen alltmer olämplig. Förhoppningsvis kommer den tredje generationens ironi att packas ihop och överges och någonting annat, oklart vad, komma i dess ställe.

World Visions hemsida visar iallafall återigen bilder på vad man egentligen vill hjälpa till med: att ge svältande människor mat.

 

Cesky Krumlov

Det hade redan börjat skymma när jag kom fram. Hade bytt tåg två gånger, först i Tabor, och sen Ceske Budejovice. Den sista sträckan trafikerades av ett tåg från 1920-talet. Från tågstationen bar det nedför på leriga gränder mot Moldaus ormliknande slingring som tredelade staden i en maktdel (med slottet och befästningarna), en sakral del (med kyrkor och Jesuitkollegium) och en borgardel för invånarna.

Cesky Krumlov var aldrig en obekant ort för de som visste att söka. En tidsresa indränkt i röklukten av kolbriketter. En stad som började och tog slut utan eko och efterklang. Åtminstone åt ena hållet. Åt andra hållet tornade en socialistisk befästningsmur av Panelakis upp sig, den delen där de flesta människorna bodde och sov.

I oktober 1993 tänkte jag aldrig på att rikta kameran ditåt – helt betagen av att kunna röra mig fritt mellan århundradena i Krumlovs gamla renässanskärna, som en oljemålning som kommit till liv just innan museet stänger.

Idag är Cesky Krumlov en av Tjeckiens dyraste städer. Närheten till Österrike och kurorter i sydvästra Böhmen som direkt efter kommunistblockets fall drog till sig ryska besökare och investerare – samt Tjeckiens EU-inträde och framväxten av en internationell medelklass har förändrat staden i grunden. Ludek Sýkoras arbeten om utvecklingen av de postsocialistiska städerna i Europa nämner Cesky Krumlov som ett framstående exempel på en numera gentrifierad och helt turistanpassad stad trots att den är liten, inte ekonomiskt drivande och lokaliserad i ett område som fortfarande har starka provinsiella drag, inte minst gällande infrastruktur.

Jag försöker låta minnet av stadens övergivna skönhet i skymningen inte grumlas av dessa fakta. Det är egentligen fantastiskt att så många besöker denna urscell till europeisk stadsorganism. Men jag aktar mig för att försöka åka tillbaka.

Vänthallen, bussterminalen i Lviv

Det var så vackert och ensligt inne i väntehallen till bussterminalen i L’viv. Som inuti en kartong som ett barn prytt med mammas gamla pärlhalsband. Jag minns att jag försvann i tankarna in i de där pärlhalsbandslamporna och undrade om några någonsin träffades vid väntringen, där man kunde titta ned på en lika ödslig hall på nästa plan.

När vi väl åkte med bussen körde den på flera djur på vägen till Przemysl. Det var makabert, hundar och harar bara dök upp från ingenstans, eller snarare från fälten som aldrig tog slut och där människor stod nedböjda med händerna djupt nedsjunkna i myllan.

I sommar är ett fotbolls-EM i Ukraina och landet kommer att besökas av många som aldrig kunde föreställa sig att sätta sin fot i ett tidigare Sovjetland för 10-12 år sedan. Jag undrar hur bussterminalen ser ut i dag. Om pärlhalsbandslamporna hänger kvar.