Små obetydliga tecken som ändå får en att börja minnas: En bekant från länge sedan skickade ett vykort med Kaspar David Friedrich-motiv, och från posten fick jag en försenad present: en praktfull antologi där Greifswald presenterades tillsammans med 25 andra universitetsstäder i Europa. Kontinentens framträdande platser för att förena kulturarv och stadsliv med samhällets behov av utveckling, forskning och expansionsmöjligheter.
Drömmar. Om en plats i kunskapssamhället ljus.
Jag tillbringade året 2003 till 2004 – från och till – i Greifswald som gästforskare under en av de mest katastrofala utlandsvistelser jag upplevt. Redan då hade staden närmare 11.000 studenter, att jämföra med 1993 då studenterna uppgick till knappt 4.000.
Vad många inte vet är att Greifswald fram till 1970-talet var större än Lund till invånarantalet (Greifswald har idag 54.000 invånare, Lund 84.000). Men stadskommunen var så liten till ytan att förortsexpansionen (som framför allt handlade om Plattenbau-områden helt nära den historiska stadskärnan) skedde utanför kommunen gräns.
Det som DDR-regimen gjorde med den lilla Hansastadens gamla kvarter under 1970- och 1980-talet kan knappast kallas för någonting annat än statlig vandalism. Och människorna, åtminstone vissa, de unga, kreativa, vetgiriga – alla de som idag utgör hoppet för Greifswald som kunskapsstad – led naturligtvis.
Det är inte ofta man hittar litteratur som för samman människor och städer, liv och hus, så att man kan få en inblick i hur starkt de ömsesidigt inverkar på varandra. Men här följer i alla fall en sådan berättelse.
I den lokala bokhandeln alldeles vid stora torget hittade jag en tunn bok, Verfall und Abriß. Det var något Samizdat-artat och hemmasnickrat över publikationen som till största delen bestod av fotografier. Men den innehöll också en berättelse av den dåvarande medicinstudenten Lutz Wohlrab, betitlad ”Heimatkunde” där Wohlrab beskriver hur fascinationen över förfallet i Greifswald kom att prägla hans generation av studenter i staden på 1980-talet. Så vanskött och trasig var staden. Den hade inget kvar av sin strama geschäftsmässighet utan tycktes söka skydd hos ungdomarna, squattarna och de som i lönndom lät medicinböckerna förbli ouppslagna och istället skrev poesi. Greifswald var en stad på glid.

Fischstraße, 1986. Den tomma skylten hade tidigare hört till värdshuset Zur Falle, foto Robert Conrad ur Verfall und Abriss.
Berättelsen hade en inre glöd och upprördhet som man inte förväntar sig av en text i en fotobok. Det var uppenbart att Wohlrab hade lyckades riva upp en del gamla sår genom att skriva ned sin historia:
Den 17 augusti 1984 öppnade statssäkerhetstjänsten i Greifswald en operativ personkontroll som gick under namnet „Lyrik“. Man ägnar en hel del uppmärksamhet kring en medicinstudent vid namn Martin Bernhardt, särskilt som denne alltsedan studietidens början i Greifswald var medlem i den Evangelistiska studentförsamlingen, dvs han var kristen och en engagerad förespråkare för den internationella fredsrörelsen. I Staasi-akten stod: „MB har en negativ-dekadent grundinställning och erbjuder negativa-dekadenta ungdomar möjlighet att sprida sina generella idéer. Vidare har han möjliggjort icke tillåtna sammankomster bland studenterna. Därmed finns risken för att ett forum för antisocialistiska konstyttringar kommer att kunna etableras genom en organisering av negativ-dekadenta respektive fientligt-negativa personer.”
Bernhardt och Wohlrab hade blivit goda vänner och ingick i samma grupp av konst- och kulturtörstande ungdomar i Greifswald. Flera år senare plöjer Wohlrab Staasi-akterna och förstår hur säkerhetstjänsten och deras otaliga medarbetare agerade för att upplösa denna misstänkta grupp av förvirrade andar: genom „brukandet av kvalificerade söndringsåtgärder“.
Vad som menades var att man skulle så split mellan vännerna. Det riktigt obehagliga är att söndringen måste initieras av andra „vänner“, av människor med personliga förbindelser med och en självklar plats i gruppen.
Wohlrabs berättelse fortskrider hädanefter såväl framifrån (d.v.s utifrån perspektivet att vi ännu inte vet vad som ska hända, framtiden ligger öppen och oskriven…) som bakifrån, där Wohlrab har fått sin förklaring (såtillvida det är möjligt att någonsin få en fullständig sådan) och inte minst – böjd över Staasi-akterna ett decennium senare – har han fått namnen på informatörerna: ”vännerna”. Han ger dem i sin berättelse namn med klammer: en <Claudia Fink>, en <Kerstin Hansen> eller <Erich Fried> bär ständigt sina inklamrade masker av förräderi; de bar dem då och nu för all framtid.
I akterna över Martin Bernhardt och hans konst- och litteraturgrupp samlades uppgifterna allt intensivare under 1984. Uppväxtförhållanden beskrivs, karaktärsdrag lyfts fram och de konstnärliga produkterna hånas: „B.s dikter når inte över normal kvalitet, men inom vissa kretsar, särskilt i kyrkokretsar, blir de väl mottagna och har därför fått en viss betydelse.“
”Hade det kunnat stanna vid det?” frågar sig Wohlrabs. Hade makten kunna nöja sig med att spela på den allmänna osäkerheten, som i ungdomlig begeistring och naivitet stötte mot det förbjudnas gräns och prövade konstnärsposer?
Naturligtvis inte. Det avvikande måste förföljas till vägs ände. Denna deterministiska utveckling tog sin början med en gårdsfest sommaren 1984 i ett av Greifswalds förfallna kvarter i gamla staden. Lutz Wohlrab hade flyttat dit med sin unga fru och deras ettåriga son (man gifte sig och fick barn tidigt i DDR). De hade inrättat en liten tryckpress i deras tvårummare för att ge ut boken FHUNDE, tjugofem sidor egna dikter och grafik. Till det improviserade release-partyt kom uppemot hundra personer. Man visade egna Super-8-filmer, spelade musik, drack öl. Inpå natten följde en performance där Marin Bernhardt, iklädd lump, reciterade egna dikter och avslutningsvis brände upp en DDR-flagga.
1984, skriver Wohlrab, var Greifswald absolut deprimerande.
Staden var förfallen och förvittrad. Av den stolta Hansastadens strama skönhet fanns inte mycket kvar. De tre gotiska kyrkorna vakade över förfallet likt monolitiska jättekreatur. I en statligt auktoriserad reseguide från 1973 står att läsa att „det gamla Greifswald uppvisar tyvärr hela arealer och gatusträckningar där den kapitalistiska eran har orsakat en stillös sammanträngning och kvarter som inte längre kan anses vara tjänliga som människoboningar…“.
En omfattande saneringspolitik påbörjades och närmare en tredjedel av den gamla staden jämnades med marken. Den som inte vet att Greifswald inte drabbades av någon förstörelse under andra världskriget, måste vid ett besök under 1980-talet ha trott att hela bombräder hade fått staden att brinna i en helvetisk krigsvals.
Konstnärsgruppen kring medicinstudenterna Wohlrab och Bernhardt kände sig på något sätt ansvariga för den „ärvda“ staden. Den gamla handels- och borgarstaden var deras vardagsrum, deras scen och den stora marknadsplatsen talade om helt andra mått än den socialistiska modultillvarons.
När Greifswalds kommunledning gav i uppdrag att pryda detta stora torg med en „glädjens brunn“ av den socialistike hovskulptören Jo Jastram initierade Wohlrab och Bernhardt protester och den lilla tryckpressen gick varm:
„Medborgare, Ni har rätt att säga Er mening!“ Affischer klistrades upp över staden nattetid vilket fick till följd att polisen finkammade universitetsområdet på tryck- och kopieringsapparater och misstänkta upprorsmakare.
Plötsligt bytte det totalitära systemet mask: från den inställsamma clownen som skrattade med på festerna till soldatansiktet som inte tålde offentliga motsägelser.
Det dröjde drygt tre månader efter brännandet av flaggan och protesterna mot Jo Jastrams staty innan gruppens ledare fördes till det lilla fängelset på Domstraße. En serie husrannsakningar medförde att såväl arbetsverktyg som tvättmanglar omhändertogs som bevismaterial. „Om vi alla tiger, tänkte jag“, skriver Wohlrab, „då har de inget som gör att de kan få fast oss.“
Men om det ännu fanns något av studentikost uppviglande i gruppens agerande, föll situation med ens som en bila över dem. På nätterna i häktet fejkade vakterna misshandel av medfångarna. På dagarna rådde tystnad och ett ständigt iakttagande.
Helt i upplösning av ångest kördes Wohlrab till det stora statsfängelset i Rostock. Bilen stannade på den gigantiska parkeringsplatsen och Wohlrab skriver att han knappt hör vad tjänstemännen säger, och förmår sig inte att frambringa en enda värdig tanke, han är förlamad av skräck och kämpar för att inte göra på sig.
Det hotande fängelsestraffet vändes i sista stund till att Wohlrab avstängdes från sina läkarstudier i tre år. Han tvingades till voluntärtjänst utanför Greifswald. Samma straff fick även poeten och flaggbrännaren Martin Bernhardt. Universitetet och dess olika ledningsorgan spelade med andra ord en lika aktiv roll i att kontrollera och disciplinbestraffa sina studenter som statssäkerhetstjänsten.
Jag har tänkt mycket på varför denna berättelse griper mig så.
Kanske är det kontrasten mellan det naivt ungdomliga och det överväldigande systemets döda hand som gör att berättelsen känns särskilt sorgligt. Men denna berättelse är på inga sätt unik eller obekant, tusentals människor som var medborgare i DDR har haft liknande erfarenheter och historier att berätta. ”Das Leben der Anderen” (2006) har gjort temat till en melodram. Som film föredrar jag långt hellre den helt odramatiska dokumentären ”Sportsfreund Lötzsch” (2008), där den politiska protesten inte kommer från en intellektuell utan från en landsvägscyklist. I filmen finns en sådan trovärdig politisk afasi som präglar alla inblandade!
Där det starka bandet mellan den byggda miljön och människor i sina livsfaser lämnar spår: vad fångar en stad upp, och vad låter den falla till marken? Bara att fotografera de förfallna köpmanshusen i Greifswald på 1980-talet klassades som ”statsfientlig hets” och var straffbart.
När författaren och Greifswaldsonen Wolfgang Koeppen 1985 fick en hedersdoktortitel vid det lilla universitetet i staden berättade han om sitt möte med födelsestaden i början av 1990-talet: ”Jag tyckte Greifswald var fruktansvärt beklämmande. Man hade gett upp staden. Omedvetet hade man en känsla att de få människor som man såg på gatorna bara var överlevande som höll sig kvar.”
Den tidsepok som skildras är så långt bort från uppiffade innergårdar för lattedrickarna eller City Marketing för businessmassan man kan tänka sig. Det är en otämjd stadsbyggnadsepok, då fortfarande hela Europa är fullt av trasig kulturhistoria och andra tuffsiga kollektiva organismer. Och ändå erbjuder staden Greifswald i fallet Wohlrab och Bernardt och deras studentkamrater ett motstånd, staden svarar på tilltal, fördelar möjligheter.
Nu vet jag också att det i berättelsen fanns andra saker som grep in i min egen vistelse i Greifswald. Den sociala kontrollen, behovet att reglera, att få veta sin plats och vara nöjd med sin lott som genomsyrade min vardag från första stund. Jag minns hur hemskt oförberedd jag var på att känna traditionen av småstadsförtryck och hierarki som staden förmedlade. Men det var inte bara DDR, det var ännu mer tysk provins, oanfrätt från epoker långt tillbaka i tiden. Den provinsiella sociala kontrollen, skvallret, rädslan för att lämna sina roller och samtidigt beroendet var alla bärande delar av ordningen och sammanhållningen, såsom är fallet i de flesta provinsiella småstäder.
Berndt Hüppauf, tysk amerikakännaren, skrev för några år sedan en artikel till småstadens försvar. Småstaden var den sista bastionen för en rättvis rumslig ordning i världen. Där kunde man inte fly förändringen bakom representation eller diskurs eller andra undanmanövrar som storstäderna producerade på löpande band. I småstaden måste människan kunna leva fastän moderniteten hade tvingat henne att stirra ned i själens bottenlösa tomhet. Så skrev Hüppauf. Poetiskt, oklart och stämningsfullt. Det passade utmärkt in på mina minnen av Greifswald. Universitetet utgjorde den enda chansen att undslippa den provinsiella småstadens öde, och att istället, återigen, få bli en vittblickande handelsstad, en Hansastad, denna gång med kunskap som främsta vara, och få koppla upp sig mot informationsströmmar, seminarier och konferenser, teaterbesök och konserter och allt sådant som lindrar, tröstar och skänker en gäckande mening åt livet i den lilla staden.
Det sägs Jo Jastram under slutet av 1980-talet fick ett statligt uppdrag att gestalta en Karl Marx-staty med afrikanska drag åt den socialistiska partnerstaden Addis Abeba. Skulpturen blev dock aldrig klar före det att DDR gick under.
Någon vecka efter murens fall bröt sig okända män och kvinnor in i konstnärens ateljé, bortförde den afrikanske Karl Marx till Greifswalds hamn och lät honom sjunka till Rycks botten.
Ryck är på sina ställen en grund flod. Det sägs att man ibland, om man är uppmärksam, kan skönja en lätt brytning vid ytan. Är det Marx afrokalufs som sticker upp? Ett minne på dyig botten.
”Jag lämnade Greifswald sommaren 1985”, skriver Wohlrab slutet av sin berättelse, ”och jag kom aldrig mer tillbaka. I Berlin fann jag, kanske för första gången i mitt liv, ett hem.”
Vi slutet av min gästforskarvistelse i Greifswald hade jag för länge sedan sökt en lägenhet i Berlin och jag åkte samma väg som Lutz gjorde då, tillbaka till det verkliga hemmet, över de tomma fälten och de sovande sjöarna i Vorpommern. Över det brända landet, det övergivna landet, det glömda landet.








