När Karl Marx drunknade i Ryck

Greifswald.

Små obetydliga tecken som ändå får en att börja minnas: En bekant från länge sedan skickade ett vykort med Kaspar David Friedrich-motiv, och från posten fick jag en försenad present: en praktfull antologi där Greifswald presenterades tillsammans med 25 andra universitetsstäder i Europa. Kontinentens framträdande platser för att förena kulturarv och stadsliv med samhällets behov av utveckling, forskning och expansionsmöjligheter.

Drömmar. Om en plats i kunskapssamhället ljus.

Jag tillbringade året 2003 till 2004 – från och till – i Greifswald som gästforskare under en av de mest katastrofala utlandsvistelser jag upplevt. Redan då hade staden närmare 11.000 studenter, att jämföra med 1993 då studenterna uppgick till knappt 4.000.

Vad många inte vet är att Greifswald fram till 1970-talet var större än Lund till invånarantalet (Greifswald har idag 54.000 invånare, Lund 84.000). Men stadskommunen var så liten till ytan att förortsexpansionen (som framför allt handlade om Plattenbau-områden helt nära den historiska stadskärnan) skedde utanför kommunen gräns.

Det som DDR-regimen gjorde med den lilla Hansastadens gamla kvarter under 1970- och 1980-talet kan knappast kallas för någonting annat än statlig vandalism. Och människorna, åtminstone vissa, de unga, kreativa, vetgiriga – alla de som idag utgör hoppet för Greifswald som kunskapsstad – led naturligtvis.

Det är inte ofta man hittar litteratur som för samman människor och städer, liv och hus, så att man kan få en inblick i hur starkt de ömsesidigt inverkar på varandra. Men här följer i alla fall en sådan berättelse.

I den lokala bokhandeln alldeles vid stora torget hittade jag en tunn bok, Verfall und Abriß. Det var något Samizdat-artat och hemmasnickrat över publikationen som till största delen bestod av fotografier. Men den innehöll också en berättelse av den dåvarande medicinstudenten Lutz Wohlrab, betitlad ”Heimatkunde” där Wohlrab beskriver hur fascinationen över förfallet i Greifswald kom att prägla hans generation av studenter i staden på 1980-talet. Så vanskött och trasig var staden. Den hade inget kvar av sin strama geschäftsmässighet utan tycktes söka skydd hos ungdomarna, squattarna och de som i lönndom lät medicinböckerna förbli ouppslagna och istället skrev poesi. Greifswald var en stad på glid.

Fischstraße, 1986. Den tomma skylten hade tidigare hört till värdshuset Zur Falle, foto Robert Conrad ur Verfall und Abriss.

Berättelsen hade en inre glöd och upprördhet som man inte förväntar sig av en text i en fotobok. Det var uppenbart att Wohlrab hade lyckades riva upp en del gamla sår genom att skriva ned sin historia:

Den 17 augusti 1984 öppnade statssäkerhetstjänsten i Greifswald en operativ personkontroll som gick under namnet „Lyrik“. Man ägnar en hel del uppmärksamhet kring en medicinstudent vid namn Martin Bernhardt, särskilt som denne alltsedan studietidens början i Greifswald var medlem i den Evangelistiska studentförsamlingen, dvs han var kristen och en engagerad förespråkare för den internationella fredsrörelsen. I Staasi-akten stod: „MB har en negativ-dekadent grundinställning och erbjuder negativa-dekadenta ungdomar möjlighet att sprida sina generella idéer. Vidare har han möjliggjort icke tillåtna sammankomster bland studenterna. Därmed finns risken för att ett forum för antisocialistiska konstyttringar kommer att kunna etableras genom en organisering av negativ-dekadenta respektive fientligt-negativa personer.”

Bernhardt och Wohlrab hade blivit goda vänner och ingick i samma grupp av konst- och kulturtörstande ungdomar i Greifswald. Flera år senare plöjer Wohlrab Staasi-akterna och förstår hur säkerhetstjänsten och deras otaliga medarbetare agerade för att upplösa denna misstänkta grupp av förvirrade andar: genom „brukandet av kvalificerade söndringsåtgärder“.

Vad som menades var att man skulle så split mellan vännerna. Det riktigt obehagliga är att söndringen måste initieras av andra „vänner“, av människor med personliga förbindelser med och en självklar plats i gruppen.

Wohlrabs berättelse fortskrider hädanefter såväl framifrån (d.v.s utifrån perspektivet att vi ännu inte vet vad som ska hända, framtiden ligger öppen och oskriven…) som bakifrån, där Wohlrab har fått sin förklaring (såtillvida det är möjligt att någonsin få en fullständig sådan) och inte minst – böjd över Staasi-akterna ett decennium senare – har han fått namnen på informatörerna: ”vännerna”. Han ger dem i sin berättelse namn med klammer: en <Claudia Fink>, en <Kerstin Hansen> eller <Erich Fried> bär ständigt sina inklamrade masker av förräderi; de bar dem då och nu för all framtid.

I akterna över Martin Bernhardt och hans konst- och litteraturgrupp samlades uppgifterna allt intensivare under 1984. Uppväxtförhållanden beskrivs, karaktärsdrag lyfts fram och de konstnärliga produkterna hånas: „B.s dikter når inte över normal kvalitet, men inom vissa kretsar, särskilt i kyrkokretsar, blir de väl mottagna och har därför fått en viss betydelse.“

”Hade det kunnat stanna vid det?” frågar sig Wohlrabs. Hade makten kunna nöja sig med att spela på den allmänna osäkerheten, som i ungdomlig begeistring och naivitet stötte mot det förbjudnas gräns och prövade konstnärsposer?

Naturligtvis inte. Det avvikande måste förföljas till vägs ände. Denna deterministiska utveckling tog sin början med en gårdsfest sommaren 1984 i ett av Greifswalds förfallna kvarter i gamla staden. Lutz Wohlrab hade flyttat dit med sin unga fru och deras ettåriga son (man gifte sig och fick barn tidigt i DDR). De hade inrättat en liten tryckpress i deras tvårummare för att ge ut boken FHUNDE, tjugofem sidor egna dikter och grafik. Till det improviserade release-partyt kom uppemot hundra personer. Man visade egna Super-8-filmer, spelade musik, drack öl. Inpå natten följde en performance där Marin Bernhardt, iklädd lump, reciterade egna dikter och avslutningsvis brände upp en DDR-flagga.

1984, skriver Wohlrab, var Greifswald absolut deprimerande.

Staden var förfallen och förvittrad. Av den stolta Hansastadens strama skönhet fanns inte mycket kvar. De tre gotiska kyrkorna vakade över förfallet likt monolitiska jättekreatur. I en statligt auktoriserad reseguide från 1973 står att läsa att „det gamla Greifswald uppvisar tyvärr hela arealer och gatusträckningar där den kapitalistiska eran har orsakat en stillös sammanträngning och kvarter som inte längre kan anses vara tjänliga som människoboningar…“.

Marienkirche, 1985. Foto Robert Conrad ur Verfall und Abriss.

En omfattande saneringspolitik påbörjades och närmare en tredjedel av den gamla staden jämnades med marken. Den som inte vet att Greifswald inte drabbades av någon förstörelse under andra världskriget, måste vid ett besök under 1980-talet ha trott att hela bombräder hade fått staden att brinna i en helvetisk krigsvals.

Konstnärsgruppen kring medicinstudenterna Wohlrab och Bernhardt kände sig på något sätt ansvariga för den „ärvda“ staden. Den gamla handels- och borgarstaden var deras vardagsrum, deras scen och den stora marknadsplatsen talade om helt andra mått än den socialistiska modultillvarons.

När Greifswalds kommunledning gav i uppdrag att pryda detta stora torg med en „glädjens brunn“ av den socialistike hovskulptören Jo Jastram initierade Wohlrab och Bernhardt protester och den lilla tryckpressen gick varm:

„Medborgare, Ni har rätt att säga Er mening!“ Affischer klistrades upp över staden nattetid vilket fick till följd att polisen finkammade universitetsområdet på tryck- och kopieringsapparater och misstänkta upprorsmakare.

Plötsligt bytte det totalitära systemet mask: från den inställsamma clownen som skrattade med på festerna till soldatansiktet som inte tålde offentliga motsägelser.

Det dröjde drygt tre månader efter brännandet av flaggan och protesterna mot Jo Jastrams staty innan gruppens ledare fördes till det lilla fängelset på Domstraße. En serie husrannsakningar medförde att såväl arbetsverktyg som tvättmanglar omhändertogs som bevismaterial. „Om vi alla tiger, tänkte jag“, skriver Wohlrab, „då har de inget som gör att de kan få fast oss.“

Men om det ännu fanns något av studentikost uppviglande i gruppens agerande, föll situation med ens som en bila över dem. På nätterna i häktet fejkade vakterna misshandel av medfångarna. På dagarna rådde tystnad och ett ständigt iakttagande.

Helt i upplösning av ångest kördes Wohlrab till det stora statsfängelset i Rostock. Bilen stannade på den gigantiska parkeringsplatsen och Wohlrab skriver att han knappt hör vad tjänstemännen säger, och förmår sig inte att frambringa en enda värdig tanke, han är förlamad av skräck och kämpar för att inte göra på sig.

Det hotande fängelsestraffet vändes i sista stund till att Wohlrab avstängdes från sina läkarstudier i tre år. Han tvingades till voluntärtjänst utanför Greifswald. Samma straff fick även poeten och flaggbrännaren Martin Bernhardt. Universitetet och dess olika ledningsorgan spelade med andra ord en lika aktiv roll i att kontrollera och disciplinbestraffa sina studenter som statssäkerhetstjänsten.

Jag har tänkt mycket på varför denna berättelse griper mig så.

Kanske är det kontrasten mellan det naivt ungdomliga och det överväldigande systemets döda hand som gör att berättelsen känns särskilt sorgligt. Men denna berättelse är på inga sätt unik eller obekant, tusentals människor som var medborgare i DDR har haft liknande erfarenheter och historier att berätta. ”Das Leben der Anderen” (2006) har gjort temat till en melodram. Som film föredrar jag långt hellre den helt odramatiska dokumentären ”Sportsfreund Lötzsch” (2008), där den politiska protesten inte kommer från en intellektuell utan från en landsvägscyklist. I filmen finns en sådan trovärdig politisk afasi som präglar alla inblandade!

Där det starka bandet mellan den byggda miljön och människor i sina livsfaser lämnar spår: vad fångar en stad upp, och vad låter den falla till marken? Bara att fotografera de förfallna köpmanshusen i Greifswald på 1980-talet klassades som ”statsfientlig hets” och var straffbart.

När författaren och Greifswaldsonen Wolfgang Koeppen 1985 fick en hedersdoktortitel vid det lilla universitetet i staden berättade han om sitt möte med födelsestaden i början av 1990-talet: ”Jag tyckte Greifswald var fruktansvärt beklämmande. Man hade gett upp staden. Omedvetet hade man en känsla att de få människor som man såg på gatorna bara var överlevande som höll sig kvar.”

Den tidsepok som skildras är så långt bort från uppiffade innergårdar för lattedrickarna eller City Marketing för businessmassan man kan tänka sig. Det är en otämjd stadsbyggnadsepok, då fortfarande hela Europa är fullt av trasig kulturhistoria och andra tuffsiga kollektiva organismer. Och ändå erbjuder staden Greifswald i fallet Wohlrab och Bernardt och deras studentkamrater ett motstånd, staden svarar på tilltal, fördelar möjligheter.

Nu vet jag också att det i berättelsen fanns andra saker som grep in i min egen vistelse i Greifswald. Den sociala kontrollen, behovet att reglera, att få veta sin plats och vara nöjd med sin lott som genomsyrade min vardag från första stund. Jag minns hur hemskt oförberedd jag var på att känna traditionen av småstadsförtryck och hierarki som staden förmedlade. Men det var inte bara DDR, det var ännu mer tysk provins, oanfrätt från epoker långt tillbaka i tiden. Den provinsiella sociala kontrollen, skvallret, rädslan för att lämna sina roller och samtidigt beroendet var alla bärande delar av ordningen och sammanhållningen, såsom är fallet i de flesta provinsiella småstäder.

Berndt Hüppauf, tysk amerikakännaren, skrev för några år sedan en artikel till småstadens försvar. Småstaden var den sista bastionen för en rättvis rumslig ordning i världen. Där kunde man inte fly förändringen bakom representation eller diskurs eller andra undanmanövrar som storstäderna producerade på löpande band. I småstaden måste människan kunna leva fastän moderniteten hade tvingat henne att stirra ned i själens bottenlösa tomhet. Så skrev Hüppauf. Poetiskt, oklart och stämningsfullt. Det passade utmärkt in på mina minnen av Greifswald. Universitetet utgjorde den enda chansen att undslippa den provinsiella småstadens öde, och att istället, återigen, få bli en vittblickande handelsstad, en Hansastad, denna gång med kunskap som främsta vara, och få koppla upp sig mot informationsströmmar, seminarier och konferenser, teaterbesök och konserter och allt sådant som lindrar, tröstar och skänker en gäckande mening åt livet i den lilla staden.

Det sägs Jo Jastram under slutet av 1980-talet fick ett statligt uppdrag att gestalta en Karl Marx-staty med afrikanska drag åt den socialistiska partnerstaden Addis Abeba. Skulpturen blev dock aldrig klar före det att DDR gick under.

Någon vecka efter murens fall bröt sig okända män och kvinnor in i konstnärens ateljé, bortförde den afrikanske Karl Marx till Greifswalds hamn och lät honom sjunka till Rycks botten.

Ryck är på sina ställen en grund flod. Det sägs att man ibland, om man är uppmärksam, kan skönja en lätt brytning vid ytan. Är det Marx afrokalufs som sticker upp? Ett minne på dyig botten.

”Jag lämnade Greifswald sommaren 1985”, skriver Wohlrab slutet av sin berättelse, ”och jag kom aldrig mer tillbaka. I Berlin fann jag, kanske för första gången i mitt liv, ett hem.”

Vi slutet av min gästforskarvistelse i Greifswald hade jag för länge sedan sökt en lägenhet i Berlin och jag åkte samma väg som Lutz gjorde då, tillbaka till det verkliga hemmet, över de tomma fälten och de sovande sjöarna i Vorpommern. Över det brända landet, det övergivna landet, det glömda landet.

In the Urban Crisis

 

 

 

 

 

 

School of Design Strategies i New York har ofta haft intressanta föreläsningsserier och happenings som indikerat vartåt urbanforskningen tenderar att gå. Deras vårprogram kom i morse – The Spring Urban Tables – kring temat ”Urban Crisis”. En ensemble av aktivister, advokater, forskare och konstnärer utlovar att djupdyka i ämnet på sina egna sätt och utifrån sina egna expertområden. Det finns väl alltid goda skäl till att vilja åka till New York, och det här är ytterligare ett.

 

Tre generationer ironi

Logons form har framtoningen av utvaldhet och exklusivitet. Det skulle kunna stå PRADA eller GUCCI, men det står HUNGER. Under märkesnamnet ges inte anvisningen till en urban välståndstriangel, Milano – Paris – New York, utan till tre av världens fattigaste megastäder, Addis Abeba – Calcutta – Khartdum.

Jag har klippt ut och sparat bilden för att den är ett samtidshistoriskt tidsvittne. Man kan vrida annonsen ett kvarts varv och läsa att man kunde sätta in pengar på ett konto tillhörande World Vision. På hemsidan avtackades supermodellen Debra Shaw för att hon ställt upp i kampanjen utan gage. Bilden var framställd för att insamla bidrag till den svältande delen av världen. Hur lyckosam den var vet jag inte. Annonskampanjen publicerades i amerikanska, brittiska, franska och tyska tidningar och modemagasin bara några månader före attacken mot tvillingtornen i New York.

På vilket sätt framförde annonsen sitt budskap? Den levererade inga faktaanspråk. Den sa inte: ”Titta här är ett barn som svälter. Snälla ni som lever i överflöd, hjälp till att lindra nöden.” Den gav inga politiska bakgrundsförklaringar till inbördeskrig eller naturkatastrofer. Inga av splitterminor lemlästade ynglingar tar sig fram på kryckor.

Jag tror istället att annonsen prövade ett reklamspråk som hade att göra med utvecklingen av västerländsk ironi.

I ironins moderna historia finns det tre generationer. Det första var den outvecklade, men ännu vanligaste, formen att säga tvärtom mot vad man menade. Den andra var mer elaborerad, man såg till att ens uttalanden också inbegrep detta uttalandes egna gränser. Man fick aldrig helt gå in i en beprövad vokabulär eller en dominerande typ av argumentation. I denna ironi fanns ett optimistiskt element, snart skulle man kunna veta bättre.

Den tredje ironin är den onda syntesen av de två andra. Man menar exakt vad man säger, men med distansering. Man hyser ingen respekt för att framtiden kommer att rymma vederläggning och kritik. Det är en ironi som inte har elak dynamik som inre kärna, utan resignationen.

Annonsen levererade anspelningar på en västerländsk livsstilskultur, en livsstilskultur som i sin tur allt mer hölls samman av anspelningar. Den försökte slå ett slag i mellangärdet på det välmående och välgödda samhället men använde samtidigt ett tilltal som visade att annonsen var på väg mot den tredje ironiska generationens världsbild.

HUNGER framstod plötsligt inte som något osannolikt, inte ens ett oävet, varumärke. Att modellen bar en sönderriven baskettröja uppfattades inte heller som en anvisning om att någonting skulle vara fel. Modeindustrin har ju som bekant alltid sålt livsstilar snarare än hela och rena kläder och estetisering av svält var heller ingenting obekant.

Den här annonsen skulle vara tämligen svår att lansera idag, vill jag i min optimism tro. Med 11 september-attacken och den snabba utvecklingen av det globala samhället har världen kommit så mycket närmare än för bara ett drygt decennium sedan, hierarkierna har relativiserats. De senast årens återkommande kriser för USA och Europa har också gjort den överlägset distanserade blicken på resten av världen alltmer olämplig. Förhoppningsvis kommer den tredje generationens ironi att packas ihop och överges och någonting annat, oklart vad, komma i dess ställe.

World Visions hemsida visar iallafall återigen bilder på vad man egentligen vill hjälpa till med: att ge svältande människor mat.

 

Cesky Krumlov

Det hade redan börjat skymma när jag kom fram. Hade bytt tåg två gånger, först i Tabor, och sen Ceske Budejovice. Den sista sträckan trafikerades av ett tåg från 1920-talet. Från tågstationen bar det nedför på leriga gränder mot Moldaus ormliknande slingring som tredelade staden i en maktdel (med slottet och befästningarna), en sakral del (med kyrkor och Jesuitkollegium) och en borgardel för invånarna.

Cesky Krumlov var aldrig en obekant ort för de som visste att söka. En tidsresa indränkt i röklukten av kolbriketter. En stad som började och tog slut utan eko och efterklang. Åtminstone åt ena hållet. Åt andra hållet tornade en socialistisk befästningsmur av Panelakis upp sig, den delen där de flesta människorna bodde och sov.

I oktober 1993 tänkte jag aldrig på att rikta kameran ditåt – helt betagen av att kunna röra mig fritt mellan århundradena i Krumlovs gamla renässanskärna, som en oljemålning som kommit till liv just innan museet stänger.

Idag är Cesky Krumlov en av Tjeckiens dyraste städer. Närheten till Österrike och kurorter i sydvästra Böhmen som direkt efter kommunistblockets fall drog till sig ryska besökare och investerare – samt Tjeckiens EU-inträde och framväxten av en internationell medelklass har förändrat staden i grunden. Ludek Sýkoras arbeten om utvecklingen av de postsocialistiska städerna i Europa nämner Cesky Krumlov som ett framstående exempel på en numera gentrifierad och helt turistanpassad stad trots att den är liten, inte ekonomiskt drivande och lokaliserad i ett område som fortfarande har starka provinsiella drag, inte minst gällande infrastruktur.

Jag försöker låta minnet av stadens övergivna skönhet i skymningen inte grumlas av dessa fakta. Det är egentligen fantastiskt att så många besöker denna urscell till europeisk stadsorganism. Men jag aktar mig för att försöka åka tillbaka.

Vänthallen, bussterminalen i Lviv

Det var så vackert och ensligt inne i väntehallen till bussterminalen i L’viv. Som inuti en kartong som ett barn prytt med mammas gamla pärlhalsband. Jag minns att jag försvann i tankarna in i de där pärlhalsbandslamporna och undrade om några någonsin träffades vid väntringen, där man kunde titta ned på en lika ödslig hall på nästa plan.

När vi väl åkte med bussen körde den på flera djur på vägen till Przemysl. Det var makabert, hundar och harar bara dök upp från ingenstans, eller snarare från fälten som aldrig tog slut och där människor stod nedböjda med händerna djupt nedsjunkna i myllan.

I sommar är ett fotbolls-EM i Ukraina och landet kommer att besökas av många som aldrig kunde föreställa sig att sätta sin fot i ett tidigare Sovjetland för 10-12 år sedan. Jag undrar hur bussterminalen ser ut i dag. Om pärlhalsbandslamporna hänger kvar.

Bostadspolitik Modell Wien

Läser senaste numret av den wienska tidskriften dérive – Zeitschrift für Stadtforschung (Nr. 46, Januari 2012) som denna gång har temat bostadspolitik: ”Vom Superblock zur Überstadt: Das Modell Wiener Wohnbau”. Analysen av Wiens aktiva bostadspolitik får en onekligen att se hur mycket som har krackelerat i den stockholmska välfärdsmodellen:

Socialpolitik och bostadsbyggande har i Wien varit nära förbundna sedan 1920-talet. Men medan andra europeiska städer har sålt ut allmän egendom i form av kommunala bostadslägenheter under de senaste 20 åren så har Wien inte gjort det. Marknadsdominansen är snarare total. Kommunen äger ca 220.000 hyreslägenheter i Wien och har ett enormt inflytande över bostadssituationen, genom kommunala bostadsförmedlingar, tvång för privata fastighetsägare att lämna in lägenheter. Direkt eller indirekt kontrollerar de kommunala bolagen över 50 % av bostadsmarknaden.

Vid en internationell jämförelse visar sig också bostadskostnaderna i Wien vara lägre än motsvarande storstäder eller huvudstäder i andra europeiska länder. Och dessutom har denna obrutna kommunala vitalitet när det gäller kommunalt ägande lett till att Wien idag sannolikt är en av Europas minst socio-ekonomiskt segregerade huvudstäder.

I Berlin, där kommunen pga akut kapitalbehov sålde ut stora mängder allmännyttiga hyreslägenheter mellan 2000 och 2002, slutar man idag inte att beklaga den kortsiktiga lösningen på stadens finansproblem. Det återkommande exemplet som framförs bittert och ångerfullt från Berlins socialdemokrater när det gäller den bevisliga fördelen med att hålla fast vid kommunens sociala och ekonomiska åtaganden – är Wien.

Det är uppenbart att man inte behövde göda bostadsmarknaden i dessa huvudstäder under 2000-talet, eftersom det framför allt har resulterat i barriärer för unga och människor utan större kapital att finna egna lägenheter. Därmed har städerna gjort det svårare för sig att ta hand om framtidens medborgare.

Den enorma egendomspool som staden Wien äger har länge verkat som en skyddsvall mot kronisk bostadsbrist, det har i stort sett funnits lediga lägenheter i olika prissegment. Men nu tornar en del orosmoln upp sig. Framför allt bygger kommunen ingenting längre. Det senaste allmännyttiga hyreshuset i Wien uppfördes 2004. Därtill har man sanerat bort de absolut enklaste formerna av hyreslägenheter (i Wien klassat: ”Katerorie D”), som ofta var instegslägenheter för unga, studenter, invandrare, enklare boende som tidigare under 1980- och 1990-talet hade en stor integrationsverkan i staden.

Wiens hyresmarknad har därtill en egenhet i form av att hyresgästen oftast måste skjuta till egna medel vid inflyttning – s.k. ”Baukostenzuschüssen”. Dessa har stigit dramatiskt senaste åren, särskilt för lägenheter i centralare lägen.

Liksom i flera andra europeiska städer sker de största hyreshöjningarna vid nyinflyttningar. Här kan nytecknandet av ett hyreskontrakt vara chockartat dyrt. Men följaktligen kan också den som har möjlighet att planera för ett längre boende, och inte i de mest centrala Bezirken, bo förvånansvärt billigt i Wien.

Det förefaller som om Wien har förvaltat sitt arv av socialpolitik och bostadsförsörjning på ett helt annorlunda, kanske även mer framgångsrikt, sätt än Stockholms stad. Det vore högintressant med en mer djuplodad jämförelse mellan städerna som ändå har en hel del lokalpolitiskt och historiskt gemensamt från mellankrigs- och efterkrigstiden.

Klärvoajans och kriminaltelepati

Att sierskor är behjälpliga i polisens arbete, som nyligen blivit känt, kan synas märkvärdigt. Men kikar man lite tillbaka verka spåmänniskor och klärvoajanta begåvningar dyka upp återkommande i brottsutredningar. Vid sökandet efter den försvunna flicka Engla 2008, som snart återfanns mördad, använde polisen spåtanter för att komma mördaren på spåren. Men den riktiga klärvoajanta blomstringsepoken för kriminalpolisen ur ett europeiskt perspektiv var under mellankrigstiden.

Historikern Heather Wolffram skrev för något år sedan en gastkramande studie om den tyska polisen under Weimarepoken och deras ”kontrakt” med kriminaltelepatiska medier. Då såg man beröringen med ockultism och telepati inte som något helt osannolikt. Tvärtom var 1920- och 1930-talet en tid då vissa psykovetenskaper som hypnos och tankeläsning var på god väg att få vetenskaplig legitimitet. Så blev nu inte fallet. Men tankarna om att kunna lösa svåra brott, som ofta involverade extraordinära och skrämmande hjärnfysionomier, släppte inte taget om poliskåren.

När Värmlandspolisen tar hjälp av sierskor för att hitta försvunna människor är det dock öppet mål att gissa orsaken: har rationalismen övergivit landsbygden? Känner alla varandra så väl att man med hjälp av lite eftertanke kan lista ut vart någon tagit vägen? Tillbaka ner i Weimarrepublikens härva av fantasivärldar, mörkermän och repressaliekultur får vi ändå hoppas att man inte hamnar.

Kartan och militärkuppen

Efter den senaste posten om kartograferingen av det urbana förfallet i St. Louis uppmärksammades jag av en spansk kollega på en annan historisk visualisering och tillsändes några bilder:

Geografen Víctor Hurtado har nyligen i boken La Sublevación (upproret) sammanställt en atlas över Francos kuppförsök den 18 juli 1936 som utlöste det spanska inbördeskriget, och hur både fascistiska och republikanska trupper rörde sig på gatorna i flera spanska städer.

Smala gränder eller breda avenyer spelade en stor roll: var man placerade barrikader och krypskyttar, vilka institutioner och byggnader man lyckades ockupera, vilka stadsdelar man kontrollerade, något som i sin tur berodde till stor del på var sympatisörerna befann sig.

Händelsen blir politisk-topografisk i Hurtados atlas. Det relationella nätverket av rumsliga maktstrukturer blir med ens synlig, och man tycker sig förstå den intensiva och komplexa dynamik som fanns i spanska städer under 1920- och 1930-talet. Vissa byggnader och gatustråk spelar huvudrollen under denna julidag. På en del ställen gömde sig befolkningen undan vild skottlossning, på andra pågick förhandlingar mellan de stridande parterna på öppen gata.
Hurtado framhåller i sin atlas att det fascistiska upprorets slutliga seger endast berodde på små detaljer, kontroll över några gathörn, en snabbare väg till ett viktigt hus – ofta med bara några minuters marginal före motståndaren.

Det här är kartografering som en korsbefruktning mellan politisk historia, urban geografi och teoretisk aktivism. Samtidens fascination för att förklara sociala processer rumsligt sprider sig verkligen inom historisk forskning och samhällsdebatt. Min spanska är rostig men jag måste beställa boken ändå, texten är uppenbarligen inte huvudattraktionen.

El Pais recension av boken:
V. Hurtado, 2011. La Sublevación. Edicions Dau: Barcelona.

Kartografering av segregation och förfall – gamla frågor, nya metoder

Några har kanske som jag suttit över helgerna och tittat i boken Avgrunden och bilderna av Jan Jörnmark och Annika von Hausswolff över förfallet i Detroit . Häpnadsväckande och skrämmande, naturligtvis – men samtidigt framstår bilderna som isolerade och överlag esteticerade. Alla orsakerna bakom blir som fragment till en förklaring.

Över samma tema men på ett annat sätt, och med annan teknik, berättar kartorna till Colin Gordons bok Mapping Decline: St. Louise and the Fate of the American Cities mer övergripande och visuellt förklarande. Boken kom ut 2008 men nu i dagarna har Harvard’s Map Project publicerat kartorna separat online.

Vilken effekt de många lagren av kartografering har när man väl satt sig in i de samverkande faktorer som påverkar en stads förfall! Även om man inte känner till St. Louis öde från början är det fascinerande, och man vill omedelbart läsa på. Man kan gå in på sajten och pussla ihop faktorer som zondragning, red-lining, rasistiska husköpslagar, kommunal exploateringspolicy, industrikvarterens omkringflyttning etc… från början av 1900-talet till idag.

Slutsatsen blir ett svidande åtal mot politiker, fastighetsmäklare, och hypotekslåneinstituten för avsiktliga beslut som faktiskt offrade den egna staden för att upprätthålla rasmässig segregering och helvita förorter. Colin Gordon kartor visualiserar ett smärtsamt mönster av orättvisor som de senaste decennierna har evaporerat i en socioekonomisk kris som inte står Detroits långt efter.

Studien framstår för mig som en förebild för en ny typ av historia: en som analyserar lika mycket visuellt som textuellt, rumsligt som kronologiskt. Gordon berättar om något alla känner till, om amerikanska mid-west städernas nedgång, men med ny energi och framför allt ny teknik som gör att man aldrig tidigare har sett så tydligt hur felaktiga politiska beslut och ekonomisk kortsiktighet kan verka förödande i stadsrummet.

Men boken handlar inte bara om historia utan visar att den aktuella politiska fragmenteringen fortsätter att underminera en renässans av den amerikanska staden. Och detta just i en samtid som verkligen har insett stadens nödvändighet för framtiden: ekonomiskt, miljömässigt och socialt.

Allmän egendom, intellektuell egendom och romersk rätt

Jag återfann i mellandagarna föreläsningsanteckningar från seminarieserien ”comparative property cultures” som jag följde på Johns Hopkins för tre år sedan. Där fanns en föreläsning av rättshistorikern Carol M. Rose. Det är inte så många som känner till Rose i Europa, vilket är synd. Hon forskar inom samma expertområde som Elinor Ostrom; vänder och vrider på frågor kring äganderätt och allmän nytta i ekonomiska och sociala sammanhang.

Jag hade så många marginalanteckningar till manuset att jag började skriva rent det i ett snabbt återuppväckt intresse för Rose’s tema: den allmänna egendomens problematik.

Rose’s föreläsning ställde en direkt fråga: Den allmänna egendom – finns det något kvar av den? Är det något som är värt att försvara? Finns det olika principer när det gäller intellektuell egendom jämfört med fysisk egendom? Hur ser allmän egendom ut när det kommer till humankapital, innovationer, copyright?

Argumenten för exklusiv äganderätt, dvs privat ägande, har visat sig vara så mycket svagare när det kommer till den intellektuella domänen än där det gäller materiella saker. Av hävd, eller åtminstone sedan 1600-talets mitt och i Västeuropa, har exklusiv äganderätt till fysiska ting motiverats av två nyttobetonade argument: 1) det skyddar mot överutnyttjande av resurser (allmänningens tragedi) och 2) det uppmuntrar till optimala investeringar och utveckling.

Men för intellektuell egendom faller första argumentet bort. Det finns inga fysiska resurser att överanvända: böcker, skivor och ord kan kopieras, innovationer kan imiteras, bilder reproduceras utan att originalet tar någon skada. De nyttobetonade skälen för exklusiv äganderätt av intellektuella egendomar vilar följaktligen bara på ett argument. Jämfört med den fysiska sfären så har med andra ord allmänna ägandeanspråk lättare att få gehör i den intellektuella sfären.

Det har tidigare funnits en debattflora och ett juridiskt samtal kring formerna för allmänt ägande som har glömts bort. Distinktioner kring allmänt ägande fanns redan utförligt behandlade i den romerska rätten. Och att skälen för att egendom ska vara offentlig i den fysiska världen, enligt denna rättsordning, kan mycket väl gå att överföra till det intellektuella området idag.

Olyckligtvis försvann stora delar av intresset för icke-exklusiv egendom i västerlandets juridiska tänkande från mitten av 1600-talet. Det har förmodligen i Europa haft med den s.k. ”enclosure”-rörelsen att göra, och även i USA:s lagstiftning vittrade principen för allmän egendom snabbt bort under 1700-talet.

Det kan därför vara av intresse att se hur den romerska rätten dessförinnan hade delat in den icke-exklusiva egendomen. Det fanns nämligen, grovt räknat, fem olika typologier och orsaker varför något skulle anses tillhöra det allmänna och inte det privata.

1. Res nullius – saker som ingen äger. Kategorin ringar in de saker som ännu ingen gjort anspråk på – fisk, vilt, men även övergiven egendom och lite mer spöklikt: fiendens egendom. Alla dessa resurser står inför tröskeln att bli exklusiv egendom. Det som ännu inte inträtt är mänsklig önskan, en vilja att lägga ned tid och ansträngning för att definiera något som privat ur det allmänna. I USA fanns upp till 1934 en offentlig landbank – Bureau of Land Management – som upptecknade land som vem som helst kunde göra anspråk på, men som ingen (ännu) ville ha. (De indianstammar som faktiskt gjorde anspråk på dessa icke-lukrativa markbitar ignorerade oftast av myndigheterna.) Marken var res nullius, åtminstone för en tid. Idag är dessa utportionerade landbitar borta sedan länge i USA – ofta tagna i anspråk för rekreativa syften, allt från friluftsliv till fyrhjulings-race över öde sanddynor.

2. Res communes – saker som till sin natur är tillgängliga för alla. Hit räknas också djurliv, vatten, sjöar, luften. Den amerikanska lagstiftningen var länge mer benägen att låta res communes vara öppen för alla. Den brittiska, representerad av William Blackstone, fann att lagrummet var ett olyckligt övergångsstadium och att det var bäst att snart dela upp alla tillgångar och resurser innan det uppkom konflikter.

Sedan 1990 behandlas t.o.m. luft i vissa sammanhang som en exklusiv egendom i USA. Tydligast är det i fråga om utsläppsrättigheter – ett program för begränsade individuella rättigheter, som är möjligt att göra transaktioner av. Liknande handelssystem för tidigare res communes-egendom finns i Australien och Nya Zealand när det gäller fiske.

3. Res publicae – saker som är öppna för allmänheten genom lagstiftning. De romerska exemplen på denna kategori är vägar, hamnar, broar, flodvägar. De övervägande exemplen rör mobilitet, transport, navigation, kommunikation över långa distanser.

Men vad finns det för skäl att hålla dessa former av egendom öppen för allmänheten? För det första är de sårbara. Vägar, räls och kanaler är ofta långa och tunna och därför hotade av möjliga obstruktioner och flaskhalsar. Vore infrastrukturen uppdelad på flera privata ägare skulle det räcka med ett enda hinder, ett snävt vinstsyfte eller brist på koordination så skulle den allmänna tillgången vara om intet. Om allmänheten ska kunna använda dessa resurser behöver resurserna skydd av stat och myndigheter.

Men varför ska allmänheten ha tillgång överhuvudtaget? Därför att denna typ av allmän resurs resulterar i utbredda synergieffekter, eller nätverkseffekter. Vägar, räls och kommunikativa nätverk går att använda till att förmera utbyte, dela idéer och öka tillväxt. Det finns flera arenor där synergieffekterna inom res publicae bidrar till allmän omsorg, t.ex. inom sjukvård och utbildning.

Res publicae är ett strikt reglerat område, ingen ”anything goes”-vildmark av fria, anarkistiska användare – utan mer som en park där man inom vissa gränser kan röra sig fritt förutsatt att man följer anvisningar och överenskommelser.

Men det ska samtidigt noteras att res publicae är en form av allmänt ägande som är oupplösligt förbunden med privat äganderätt. Allmän tillgång till vägar och kommunikation skulle bli förödande om det inte fanns en underliggande regim av privat egendom och handel.

Inom den intellektuella domänen riktas frågan om öppna resurser för allmänheten genom lagstiftning omedelbart mot internet. Hur ska man betrakta denna kommunikationsresurs? Kan allt som finns på nätet betraktas som res publicae? Om man ser till det mest framträdande draget hos res publicae, synergieffekter som skapas genom öppenhet är det uppenbart att synergier i den intellektuella domänen är enorma. Ingen tror väl längre på den ”romantiska” skaparen som helt själv får sina idéer och verk att komma till liv – fastmer är vi genomstungna av uttryck, texter och tilltal som kommer från olika håll och färgar av sig på vårt arbete.

Res publicae värnar om formerna för utbyte, mobiliteten och öppenheten. Men inte om innehållet. Innehållet i den intellektuella domänen ska även fortsättningsvis vara reglerat efter patenträttigheter och copyright. Men det är som bekant lättare sagt än gjort, sällan har det varit så omöjligt att tydligt skilja form och innehåll från varandra än under den senaste kommunikationstekniska utvecklingsfasen, där själva kopierandet är en del av innehållsutbytet.

Men här kan man, i ytterligare ett distinktionsförsök, ta fasta på den tidsliga aspekten av res publicae snarare än den rumsliga.

En av de intressanta sakerna med intellektuell egendom är att i det långa loppet förvandlas alla insatser, uppfinningar, innovationer till res publicae. När ett patent går ut eller en copyright slutar att vara gällande förvandlas inte det skapade till res nullius utan just till något som är öppet för det allmänna genom lagstiftning. Det är också ett skäl till att vissa investerare föredrar att hemlighålla sina innovationer och satsningar framför att söka patent – för han man väl gjort det börjar den allmänna äganderättens klocka att ticka.

Balansen mellan tidig privat egendom och senare allmän egendom ställer en annan fråga: är dessa två egendomssfärer de enda möjliga? Kan inte egendom organiseras på ett annat sätt, inom ett område som varken är helt exklusivt eller fullständigt öppet mot allmänheten?

Jodå. En sådan äganderätt fanns också i den romerska rätten.

4. Res universitatis – saker som tillhör en allmän grupp i deras korporativa funktion. Den vanligaste egendomsinnehavaren enligt denna kategori var en kommun och de saker som ägdes var t.ex. badhus, teatrar, kapplöpningsbanor, försvarsmurar. Den europeiska stadshistorien känner väl till denna ägandeform. Hela medeltiden var full av urbana grupper som, i deras egenskaper av att vara allmänna, korporativt ägde egendom: gillen, kloster, handelshus, skepparskrån.

Men trots att res universitatis har haft ett stort inflytande på den allmänna egendomen under lång tid i västerländsk historia är det egentligen först med Elinor Ostrom och forskarna kring henne som egendomsformens praktik i samtiden har börjat studeras. Det finns ingen anledning, visar Ostroms forskning, att de enda formerna av resursreglering i samhället antingen måste emanera ur privat äganderätt eller ur statlig. Begränsade grupper av mer eller mindre informella egendomsinnehavare kan sköta gemensamma resurspooler utan att tillhöra de tidigare kategorierna.

Res universitatis fungerar alltså som en allmän egendom inåt, mot den korporativa gruppen – men som en privat egendom utåt, mot icke-medlemmar.

I världen av fysiska ting finns det helt klart varningsexempel från allmänna resurser som styrs enligt tradition och lokala normer. Det kan bli ett styre som är hierarkiskt, främlingsfientligt och stagnerande. Den intellektuella domänen är inte heller immun mot sådana tendenser vid överföringen av denna allmänna äganderättspraxis. Kanske mest tydligt blir det i vissa akademiska sammanhang, där vissa idéer och kunskaper endast ges värde inom en begränsad grupp – och att de fria utbytet av kunskap och information bromsas till förmån för grupptänkande och traditionella utslutningsmekanismer.

Enligt romersk rätt fanns det ytterligare en kategori av allmän egendom, som kanske inte verkar vara helt adekvat att ta upp i vår tid. Men där har vi möjligen fel:

5. Res divini juris – saker som ingen människa får äga därför att de är heliga. Romarna räknade hit tempel, gravar, religiösa statyer – de tillhörde ingen människa för de stod i gudarnas tjänst.

En analogi till denna kategori för vår samtid skulle kunna vara de sista resterna av vildmark, öknar, avlägsna stränder, hav och polartrakter som människans bosättningar nått i begränsad skala. Platser där skapelsens storhet ger sig tillkänna, något namnlöst som människan inte lyckats fånga i sin hand. Sådana trakter och platser borde vara öppna för alla. Men att tillgången skulle vara fri är naturligtvis en chimär. Liksom i den romerska rätten måste det heliga ha sina väktare – en organiserad allmän instans som skyddade dem och investerade i dem så de inte försvann.

Finns det, slutligen, även för res divini juris en motsvarighet i den intellektuella äganderättssfären?

Kanske skulle det vara mänsklighetens intellektuella och konstnärliga kanon, klassikerna, de antika storverken vars långa existens har bidragit till deras status som exceptionella, fantastiska, överrika – och lite vilda. Aldrig riktigt tämjda av epokerna och kulturerna som avlöser varandra: målningen av Caravaggio, stycket av Bach som när samtidens skum har lagt sig lyser starkast mot världens mörka fond.

Ohämmat och gudomligt blir det bästa av mänskligt skapande med tiden. Och därför omöjligt att enskilt besitta. Inför historiens intellektuella arv kan varje generation mäta sina krafter och förmågor, göra uppror, omtolka eller låtsas glömma – men skyddade av res divini juris kommer klassikerna att andlöst röra sig vidare genom tiden som stora vilda djur ingen kan eller får lägga ned.

Det finns uppenbarligen mycket kvar att diskutera kring det numera så misskrediterade allmänna ägandet!

Om någon har lust att läsa Carol M. Rose utan att få hennes idéer uppblandade med och filtrerade genom mina anteckningar och infall – här, under fliken ”Publications”, finns hennes fantastiska bok Property and Persuasion från 1994 att ladda ned eller läsa online.