Jokkmokk: Naturresurskonflikter och historiens återkomst. Utvidgad urbanisering, del 4.

Vad är Jokkmokk för ställe egentligen? frågar jag statsvetaren och naturresursexperten Karin Beland Lindahl när jag träffar henne på Ájtte fjäll- och samemuseum i Jokkmokk.

För att få ett svar på den frågan, och för att förstå de resurskonflikter som i nygammal skepnad har orsakat sådana häftiga reaktioner i Jokkmokk till följd av planerna på en järnmalmsgruva i Kallak, tar Karin mig med på en tidsresa:

Jokkmokk, Porjusvägen med Bio Norden. Foto HF.

Jokkmokk, Porjusvägen med Bio Norden. Foto HF.

Jokkmokk har i omgångar varit ett gruvsamhälle, ett mycket äldre än malmfältets nuvarande gruvorter, vilket man i allmänhet har glömt i dag. Exploateringen av mineralfyndigheter i Nasafjäll och Kvikkjokks silvergruvor under 1600- och 1700-talet hade medfört att samisk arbetskraft, som kunde sköta transporter med renar, tvångsrekryterades till gruvarbete. De fruktansvärda arbetsförhållandena och den dåliga behandlingen gjorde att samer under lång tid var ovilliga att rapportera om resurser i deras områden, något de annars var ålagda att göra till den svenska staten. (Samen Amund Amundson Mangi hade exempelvis ”upptäckt” Kirunamalmen år 1736 och fått livslång skattefrihet som belöning.) Gruvdriften drev på på kolonisationen av regionen, precis som i andra delar av världen. Efter silverbrytningen följdes av både guld- och koppargruvor innan järnmalmen tog över.

Det är alltid de kapitalstarka krafterna som bänder upp resursernas lås och skapar den första infrastrukturen, sätter de första reglerna i nytt land, i otillgängliga trakter och orörd vildmark. Därefter kommer de mindre aktörerna, som tillverkning, handel och entreprenörskap som kan dra nytta av den infrastruktur som de stora aktörerna en gång etablerat. De kapitalstarkaste krafterna i Sverige har alltid varit gruvdrift, skogsnäring, vattenkraft – och i dessa verksamheter har staten funnits med som ägare eller administratör vid ett eller annat tillfälle.

 

Skogssamer, Arvidsjaur, träsnitt efter foto av Lotten von Duben, 1871

Skogssamer, Arvidsjaur, träsnitt efter foto av Lotten von Duben, 1871

 

Omkring mitten av 1800-talet tog skogen över som ledande resurs och fick ett större värde än malmen. Vid 1860-talet fanns redan infrastrukturen för att lyckas med investeringarna i skogsnäringen: vägar, kyrkor – finansierade av staten genom gruvbrytningen och nybyggarrörelsen. Man fick den typ av hemman som kunde kombinerade jakt och fiske med jordbruk, och som existerade flytande mellan subsistensekonomi och lönearbete.

För samerna i regionen var övergång från nomadisk livsföring till fast bosättning, från samiskt till svensk, aldrig knivskarp utan successivt övergående och blandad, berättar Karin Beland Lindahl under vårt samtal. Jakt, fiske, kreatursskötsel var bärande delar av en subsistenstillvaro där jordbruket stabiliserade den lokala ekonomin.

Det var stormfällningen som inledde resan från subsistenstillvaro till lönearbete för både nybrukare och skogssamer. Ägde man en häst fick man en ledande ställning i skogsnäringen och knöts till ett större näringssystem. Det uppkom en social stratifiering av samhällena som inte funnits tidigare, och samhällena blev oupplösligt förbundna med naturresursutveckling. Men de ekonomiska vinsterna landade i sågverksorterna och städerna vid Norrlandskusten.

Befolkningsfluktation i Jokkmokk 1860-1980.

Befolkningsfluktation i Jokkmokk 1860-1980. Ur: Dan Bäcklund, I industrisamhällets utkant. Småbrukets omvandling i Lappmarken 1870-1970. (1988)

Jokkmokk har varit ett ”frontiersamhälle” under en lång period av svensk modernisering. All samhällsutveckling går i Jokkmokk att koppla till stora projekt. Först skogen, sen järnvägen interfolierade av återkommande dammbyggen.  Den expansiva fasen varade till 1950-talet. Då peakade Jokkmokks kommun med närmare 12.000 invånare. Sen inträdde en stadig tillbakagången.

1950-talet såg en rationalisering av jordbrukssektorn. Fast jobb var önskvärt istället för tidigare säsongsarbete. Jordbrukspolitiken gjorde småbruken olönsamma. (Se t.ex. Lars Molins tv-serie ”Tre kärlekar” som skildrar denna utveckling tämligen detaljerat.) Arbetskraft frigjordes, och de flesta flyttade till städerna.

*

Hela den samiska situationen är i ljuset av denna utveckling en enda lång rättsprocess kring naturresurser. De rättigheter som den svenska nationalstaten ”gav” har knutits till de renägande samerna. Men samernas levnadssätt innefattade långt fler variationer och staten bröt följaktligen sönder samexistensen mellan nomader och bofasta inom gruppen genom att fördela rättigheter på ett ojämlikt sätt.

Jokkmokk är i dag delvis präglad av motsatta intressen inom skogsanvändningen – dit också gruvbrytningsfrågan är kopplad. Hur ska man beskriva och förstå dessa konflikter? Karin berättar för mig att för att förstå olika aktörers värderingar och ageranden måste man först förstå deras relation till platsen i bred bemärkelse.

Skogen är oerhört viktig för alla boende och verksamma i Jokkmokk, tidigare som utkomst, nu mer som friluftsresurs och rekreation. Men positionerna kan vara nog så olika: I trakten har det funnit människor (läs: män) som har haft tillgång till mycket kapital och förhållandevis välbetalda jobb inom skogsnäringen, utan att ha någon utbildning. Det har skapat en speciell mentalitet och en materialistisk vardagskultur. Men det finns också invånare och aktiva medborgare som fortfarande har ena foten i ett förindustriellt försörjningssystem och som har haft det ekonomiskt svårt. Det finns med andra ord olika kategorier av människor vars värderingar och ekonomiska positioner kolliderar och skapar motsägelsefulla mentaliteter.

Ájttes bibliotek i fjäll- och samemuseet, Jokkomokk. Foto HF.

Ájttes bibliotek i fjäll- och samemuseet, Jokkomokk. Foto HF.

- Den gamla eliten, berättar Karin, ser skogen kopplad till skogsbruk, och till ett vattenkraftssamhälle. För det bidrar till ”välfärd”. Det är ett fundament i den lokala och den nationella ekonomin. Därför är användningen av skogen på ett rationellt, instrumentellt sätt det viktigaste för denna grupp. Skogsbruket, vattenkraften och företagarna driver utvecklingen av samhället och bygden.

Sen finns det en annan grupp som också är inflytelserik men som inte har varit direkt knutna till skogsbruket. Hos dem finns en större vilsenhet och tveksamhet. Tiderna har förändrats och de vet om det.

Som tredje instans finns de konflikterande invånare: miljö-, natur- och friluftsengagerade och aktivister i Jokkmokk. Denna grupp innefattar både lokala intressenter och inflyttade som sökt sig nära nationalparkerna som ett tydligt livsstilsval. Man värnar här en bild av Jokkmokk som ett vildmarksparadis med unika naturområden.

Sen finns en inflytelserik samisk föreställning av vad detta är för plats. Här är Jokkmokk en gammal marknadsplats. Den industriella epoken är en parentes, tämligen oviktig, och definitivt övergående.

*

Sådan var situationen före 2008  när det skedde ett generationsskifte, något som Karin noterade eftersom hon samlade in sin empiri och gjorde sina intervjuer till sin avhandling under denna period.

När jag hör på Karin kan jag inte låta bli att tänka på ett stycke i Po Tidholms Norrlandsbok som markerade någon timmar tidigare: ”Den värdegemenskap som skogsindustrin odlat kring sin verksamhet är både osympatisk och underlig. I den frodas gamla missförstånd och en osund bruksanda där fackförbund, politiker och bybor förväntas sluta upp bakom gammalt kapital.” /Norrland, s. 20f./

De gamla kommunalmännen i Jokkmokk, företagarföreningen, Jokkmokks skogsallmänning, styrelsen i Sparbankens fonder – blev gamla och gick i pension – (”det är ofta samma gubbar!” säger Karin). De hänger förvisso i kulisserna, men många poster har nu fått kvinnor som beslutsfattare istället. Vad som har hänt är att det har blivit en större mångfald i åsikter och ställningstagande och lösningsförslag. Utbildning har kommit in som en fråga, där det tidigare har funnits ett utbildnings- och akademikerförakt.

Jokkmokks kommun blev ju känt för att ha en närmast patologiskt stor skillnad i betyg mellan pojkar och flickor. Pojkars skolresultat var bottenlöst dåliga. Detta var kopplat till strukturer och traditioner som just här var väldigt hierarkiska. Manlig identitet stärktes inte i yrkesrollen, utan på fritiden, i skogs- och vildmarkslivet, genom att bygga stugor och jaga. Flickorna uppmuntras däremot av sina mammor att studera, få bra betyg och se till att sticka från samhället när de fick en chans!

Men med nya näringar – särskilt turism, mat, tjänster kring fjällvärlden – och hela Ájtte-komplexet som har blivit en nod för andra verksamheter  – har det växt fram en annan inställning till utbildning som långsamt börjar inverka även på pojkarna i samhället.

Men så kommer Kallak och seglar upp! Utländska bolag kommer och provborrar. Malmfyndigheterna har varit kända sedan länge. Men för i och med prospekteringen blir gruvfrågan som ett fönster till framtiden och ställer alla tidigare frågor och dagens öppna förändringsmöjligheter på sin spets. Bara att gruvan har dykt upp på horisonten har haft en enorm ”closing down” effekt på alternativa utvecklingar på Jokkmokk och naturen i regionen, säger Karin.

Protester mot Kallakgruvan, Jokkmokk augusti 2013.

Protester mot Kallakgruvan, Jokkmokk augusti 2013.

Den kommunala makteliten står på exploatörernas sida. Socialdemokraterna har ställt sig positiva till gruvan. Miljöpartiet har tagit ställning mot gruvan, liksom många sameväljare, varav vissa är knutna till paritet ”Samernas väl” – kommunpartiet i Jokkmokk. Och gruvan kommer självfallet att spela en avgörande roll valet hösten 2014.

För det står fullständigt klart att det inte är ett enskilt stridsämne. Alla måste göra klart för sig vad som finns i förlängningen i besluten.  Det handlar om att i framtiden skapa ett ”mining district” (JIMAB /Jokkmokk Iron Mines/ tillhör brittiska Beowulf Mining) – som de internationella gruvföretagen har för avsikt med sina prospekteringar.

Ska Jokkmokk vara en del av denna resursutvinning som den utvidgade urbaniseringen kräver? Regeringen understödjer som bekant globala intressen och investeringar för att utveckla nya operativa landskap. Men just i Kallak och i Jokkmokk har denna utveckling träffat rakt på en samtida rörelse mot större lokalt återtagande av naturen, en omförhandling av platsens resursutnyttjande och autonomi. Ska Jokkmokk koppla upp sig mot malmfältens globala ekonomiska logik – ett ställningstagande som även gäller glesbygder som Storuman och Pajala – eller ska orten kunna ställa sig något utanför?

I vilket fall som helst, säger Karin innan vi skiljs åt, så har demokratin en oerhört viktig roll att spela, tack vare gruvan! Det finns olika åsikter och visioner om vad Jokkmokk är för plats för sina medborgare. Saker är på spel. Och det är då demokratin kan spela ut sin fulla rätt!

 

[Litteraturtips:]

Karin Beland Lindahls avhandling heter Frame Analysis, Place Perception and the Politics of Natural Resource Management. Exploring a Forest Controversy in Sweden, SLU 2008. Länken går till en fullständig pdf-version av studien.

Stor nytta och glädje har jag för denna sträcka även haft av:

Maciej Zaremba, Skogen vi ärvde (Weyler Förlag 2012)

Po Tidholm, Norrland. Essäer & Reportage (Teg Publishing 2012)

 

 

 

 

Publicerat i European urban history, Svensk stad, Urban economy | Märkt , , , , , , , | Lämna en kommentar

Porjus: kraftkällans räckvidd. Utvidgad urbanisering, del 3.

Norrland, det diffusa begrepp som används för regionerna norr om Dalälven, upptar ca 60 procent av Sveriges landyta, men bara ca 12 procent av landets befolkning. Norrlands naturresurser producerar ca 40 procent av landets el, och står för hela 80 procent av Europas samlade malmproduktion.

Sverige - Karta om geografin stod i relation till befolkningstäthet.

Sverige – Karta om geografin stod i relation till befolkningstäthet.

De geografiska förhållandena ger för handen att det finns stora risker för ett kolonialliknande resursutnyttjande. Den utvidgade urbaniseringen har ett karakteristiskt drag, den kopplar ihop det rurala med det globala på ett sätt som underminerar den relativa autonomin hos tidigare existerande, jämförelsevis självförsörjande samhällen, orter och livsmiljöer.

Jag ska återkomma till det. Men först något om hur en annan resurs i Norrbottens inland utvanns, varufierades och integrerades i en process av industriell och urban utveckling: elkraften. En bit in i Jokkmokks kommun från Gällivare passerar jag två av de mest imposanta anläggningarna från 1900-talets industrihistoria: kraftverken i Porjus från 1910-talet och Harsprånget från 1950-talet.

Porjus damm, Foto: Eklunds Elektriska Museum

Porjus damm, Foto: Tore Sjöholm 1939. Tekniska Museet.

Byggandet av kraftverket i Porjus är ett närmast mytologiskt projekt som ingående behandlats av bland andra teknikhistorikern Staffan Hansson i avhandlingen Porjus – En vision för industriell utveckling i övre Norrland (1994).

Det var också Hansson som formulerade det samlade begreppet “Norrbotten teknologiska megasystem” om de sammanlänkande och ömsesidigt beroende investeringar som gjordes av framför allt den svenska staten för att främsta industriell utveckling och tillväxt i landet: malmfälten, malmbanan, hamnarna i Luleå och Narvik för avskeppning av malmen, Porjus kraftstation och slutligen Bodens fästning för att försvara hela investeringskomplexet mot ett eventuellt ryskt anfallskrig.

Norrbottens teknologiska megasystem, illustration Länsstyrelsen Norrbotten.

Norrbottens teknologiska megasystem, illustration Länsstyrelsen Norrbotten.

Porjus blev ett samhälle tack vare kraftverksbygget. Det var inte den ursprungliga avsikten. Efter invigningen i februari 1915, som skedde med ett telefonsamtal
från Gustav V i Kungliga slottet i Stockholm(!), var avsikten att bara den nödvändiga arbetsstyrkan för att sköta kraftstationen skulle jobba skift.  Kungl. Vattenfallsstyrelsen hade låtit uppföra provisoriska, demonterbara bostadsbaracker och ett gemensamt kök. Arbetsstyrkan var som störst 1912 med 1450 personer.

Men även Porjus fick en egen stadsplan där industriområden inplanerades för elkrävande företag. Kraftverksutbyggnaderna fortsatta i stor skala även efter att dammbygget i Porjus avslutats lyckosamt, bl.a. dammen i Suorva 1919 och efter andra världskriget Harsprånget några mil söderut.

Porjus samhälle o kraftverket. Foto: RAÄ.

Porjus samhälle o kraftverket. Foto: RAÄ.

Kraftstationen i Porjus skulle alltså försörja malmbanan och gruvorna med el och därmed ersätta ångkraften som i början av 1900-talet skapade ideliga tillkortakommanden. Den energikrävande utveckling hade lett till större stenkolsimport och ett beroende av internationella råvarupriser.

Staten roll blev här alltmer framträdande i att styra den ekonomiska omvandlingen. Med stora materiella och tekniska investeringar följde samtidigt ambitioner att förändra andra grundläggande sektorer i samhället: utbildning, förvaltning, lagstiftning. I stora samhällsomställningar måste alla delar följas åt, men i realiteten gör de sällan det.

I början av 1900-talet fanns en tanke att industrier som behövde mycket billig energi skulle söka sig till de nordsvenska samhällena. Det var del i en vision som låg i linje med nybyggarrörelsen och den kvasikoloniala inställningen till Norrland som Sveriges framtidsregion.

Så blev nu inte alls fallet. Porjuselen kunde snart transporteras långa sträckor till följd av tekniska förbättringar, och de stora avnämningsområdena blev inledningsvis kuststäderna och Mellansverige. Staten bestämde sig därefter, under 1920-talet, att pröva öppna en ny stor marknad för elkraften: hushållen. Spisvärme och bostadsuppvärmningen gick över till el, ett system som först testades i hemmen i Kiruna 1923, innan det etablerades i tätorter över landet.

*

Den statliga interventionen i nya marknader är ett genomgående drag för den utvidgade urbaniseringen. Gällande ett helt annat empiriskt exempel, från en annan tidsepok, skriver historikern Alvaro Sevilla-Buitrago om “enclosure”-rörelsen i England, där just staten investerade i en resursackumulering av den brittiska landsbygden för tätorternas konsumtionsbehov:

Even if private or corporate actors are usually the final beneficiaries [...] the state remains a key agent in conducting the process, involving the adequate legal framwork, legitimizing the eventual violence involved in dispossession, and designing the resulting territories as efficient landscapes for accumulation.

[ur: ”Urbs in Rure: Historical Enclosure and the Extended Urbanization of the Countryside”, 2014.

Den tanke som ännu i början av 1900-talet hade funnits bland politiker och industriledare med Porjus kraftverk, att bidra med industriell utveckling i övre Norrland uppfylldes följaktligen aldrig till följd av statens planerade satsningar på större avkastning och konsumtion inom mer företagstäta och befolkade regioner.

År 1938 knöts stambanan samman mellan Porjus och Malmö, vilket möjliggjorde för elkraften att konsumeras i de mest tätbefolkade delarna av landet. Under 1950-talet kom även Harsprångets högre kapacitet för kraftöverföring att bistå den allt större elförbrukningen bland hushåll och företag i de stadsregionerna i mellersta och södra Sverige.

*

Jag åkte vidare från Porjus, förbi de stora nationalparkerna, mot Jokkmokk för att där prata med boende och forskare om utvinning och naturresurskonflikter av besläktat slag – men med delvis mycket längre historia.

Harsprånget. Foto HF, maj 2014.

Harsprånget. Foto HF, maj 2014.

 

[Den som vill fördjupa sig i elektricitetens teknik- och kulturhistoria kan ladda ned och läsa Tekniska Museets utmärkta material, exempelvis till utställningen "Kraftkällan".]

Publicerat i Bilder från igår, European urban history, stadsregioner, Svensk stad, trafik, Urban economy, Urban heritage | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Gällivare-Malmberget: Ur samtidens grop. Utvidgad urbanisering, del 2.

Malmberg. Foto över Österlånggatan, tidigt 1950-tal.

Malmberg. Foto över Österlånggatan, tidigt 1950-tal.

Det är fascinerande att se bilder från samhället Malmberget under 1940-, 1950- och 1960-talet. Fram träder en finlemmad småstad med särskilda kännemärken: träbebyggelse inom ett tämligen tätt rutnät, breda bostadsgator för snöplogning och centrala gator med butiker och service.

Malmberget korsning Köpmangatan Malmberget, Gällivarevägen. Centralskolan i bakgrunden, 1950-tal.

Malmberget korsning Köpmangatan Malmberget, Gällivarevägen. Centralskolan i bakgrunden, 1950-tal.

Till följd av gruvnäringens rationalisering och tekniska utveckling blev alltfler specialiserade högskoleutbildade verksamma i Malmbergets samhälle efter 1945. En social stratifiering gjorde sig märkbar. Ett klassamhälle formades och till de grova fogades också de fina distinktionernas betydelse. Efter färdig skolgång skickades ingenjörernas barn till Uppsala för universitetsutbildning medan gruvarbetarnas barn gjorde tidigt insteg i det enda arbetsliv de kände till.

1947-1960 såg ett kraftigt uppsving för gruvindustrin och inflyttningsöverskott med ca 600 personer per år. Stadslivet i Malmberget var tack vare arbetarkulturen och föreningslivet erkänt mycket livaktigare än i Gällivare, med biografer och kaféer. Samhällets service behövde utvidgas. De tidigare gruvarbetarna flyttade inte längre bort från orten tillbaka till hemtrakter när de blev gamla utan stanna kvar. Generationer blev rotade. Barn föddes. Centralskolans klasser var snart överfulla.

Flygplansbild över Malmberget. Kaptensgropens omfång vidgades snabbt pga omfattande brytning under staden. Foto från tidigt 1970-tal.

Flygplansbild över Malmberget. Kaptensgropens omfång vidgades snabbt pga omfattande brytning under staden. Foto från tidigt 1970-tal.

Det operativa landskapet hade fått en karaktär: stadslik, med fasta institutioner, skolor, vårdinrättningar. Men vart eftersom LKAB:s brytningsrätt utökades blev samhällets fortsatta planering en stor fråga: det blev aktuellt under 1950-talet att bryta Kaptensmalmen och malmkroppen gick under den befintliga stadsplanen. Frågan ställdes öppet i debattartiklar: 1956: ”Malmberget är ett misstag. Stopp för stadsplaneringen”.

Förstasida ur Norrlandsfolket, mars 1956.

Förstasida ur Norrlandsfolket, mars 1956.

Den framtida gruvdriften skulle göra att bebyggelse söder om Kaptensvägen kom i riskzon för ras och seismiska rörelser.

Redan från 1950-talet utvecklades en dubbel planeringsrörelse i Malmberget: uppköp och ersättning för de invånare som ägde hus i gruvbrytningens riskzon, och längre västerut förtätning, höga flerbostadshus och köpcentrum. Samhällsbilden förändrades, skriver Gösta Forsström i sin historik över gruvorten från 1973, från en trähusstad i fysisk närhet till resursutvinning till en mer genomsnittlig tätort enligt gängse svenskt moderniseringsmönster under välfärdsepoken. Samhället började även planeringsmässigt präglas av infrastruktur för allmän hälsovård, utbildning och annan service.

På blott 4 år under 1960-talet såg orten helt annorlunda. Men av de rivningar som genomfördes hade endast ett mindre antal att göra med själva gruvbrytningens utveckling. Det var behovet av modernisering som var den styrande faktorn, och den kapitalackumulation som samhällsekonomin hade resulterat i inom ett flertal sektorer, privata och offentliga.

En dubbel planeringsrörelse i Malmberget: nedmontering och modernisering. Norrlandsfolket 1968.

En dubbel planeringsrörelse i Malmberget: nedmontering och modernisering. Norrlandsfolket 1968.

Jag besöker ett möte för det lokala projektet Dokumentera Malmberget som samlar in ett enormt material av foton, artiklar och intervjuer som finns kring orten för en framtida utställning om det samhälle som nu successivt monteras ned. Där får jag veta att det var först mot slutet av 1950-talet som Malmberget fick adresser och gatunamn. Innan dess var hela administrationen av orten underställd resursutvinningens taxonomier och sociala relationer. Alla kände alla, och vilken roll man hade i produktionskedjan. När gatunamn introducerades användes namn som fanns i Stockholm, förmodligen för att bolagets ingenjörer kom från eller hade sin utbildning i huvudstaden.

Den s.k. gropen i Malmberget.

Den s.k. gropen i Malmberget.

Dokumentera Malmberget får i dag vara med vid rivningar eller nedmonteringar av husen, ta fotografier och t.ex. golv- och tapetprover. Planen är att staden ska kunna återskapas virtuellt in i minsta detalj och för olika tidsepoker i en spelmodulsliknande miljö. LKAB har en egen grupp för ”Malmbergets minne” som både har en stor del i finansiering av projektet och ett tekniskt intresse av hur man kan utveckla liknande tredimensionella miljögestaltningar.

LKAB:s evakueringsplan fram till 2032 för Malmberget

LKAB:s evakueringsplan fram till 2032 för Malmberget

Större delen av Malmberget ska vara borta till år 2032, i stort sett endast stadsdelen Malmsta kommer få vara kvar. Bostäder och samhällsfunktioner flyttas till Gällivare. Den nya stadsplanen för Gällivare ska både ge en tätare centrummiljö och expansionsmöjligheter mot berget Repisvaara och koppla samhället till Dundrets skid- och friluftsområde. Särskilda kulturhus i Malmberget har plockats ned och förvaras av LKAB i väntan på att få återuppföras i Gällivare som tidsvariationer i en stadsmiljö som annars riskerar bli ensidigt samtida.

*

När man nu plockar ned samhällsstrukturerna för ett gammalt operativt landskap, och samtidigt planerar för att bygga ett nytt blir det uppenbart hur mycket av samhällets prioriteringar som har rört på sig. Nu är det den klimatsmarta, täta, rekreationsrika staden som premieras. Det är närmast symboliskt att det är den länge mansdominerade gruvorten som läggs ned. För sektorn har förändrats radikalt. Ingenjörsutbildningarna är på väg att bli helt kvinnodominerade. Därför måste man tänka om för att få de högutbildade man behöver. Även läkare och andra experter är ofta kvinnor. Närheten, det enkla småstadslivet, den orörda fjällvärlden, friluftsliv, extremsporter måste ges en vinkling så att de attraherar andra människor än de som tidigare dominerade produktionsordningen.

"Gällivare Arktisk småstad i världsklass", vision skidåkning Vassara.

”Gällivare Arktisk småstad i världsklass”, vision skidåkning Vassara.

LKAB har en egen utbildningslinje på gymnasiet i Gällivare. Där gick tidigare bara killar, men i dag är det nästan bara tjejer. Företaget har därför också helt fått ändra sin marknadsföring. Tidigare var alltid en bild på två gubbar i gruvhjälmar som stod och sa: hej killar jobba här nere hos oss! I dag är det genomgående kvinnor som sköter marknadsföringen.

*

Den utvidgade urbaniseringen rymmer ofta återkommande konfliktytor: mellan användarvärde och produktionsvärde, mellan vardagliga rutiner och marknadslogik, mellan lokalt och globalt präglade ekonomier.

En av de konfliktytor som här blir synliga mellan olika former av samhällsgestaltningar har varit särskilt långvarig och komplicerad för malmfältens orter och regioner genom historien, den samiska rennäringens intressen och verksamheter. Om LKAB fortsätter att bryta mer malm, vilket företaget naturligtvis kommer att göra på olika håll i Gällivare kommun, kommer det bli mer allvarliga kollisioner med rennäringen. Markfrågan har tagits upp med anledning av de nya planerna. Av kommunens fyra samebyar är särskilt en – Unna tjerusj - utsatt pga friluftslivet på Dundret och den nya stadsdelen på Repisvaara. I Gällivare har man hittills lyckats finna kompromisser mellan nya bostadsområden och renarnas betesmarker och olika kompensationslösningar när samebyarnas näringar inskränks.

Men i en annan kommun ca 6 mil längre söderut i det norrbottniska inlandet är situationen som bekant mer infekterad. Från Gällivare åkte jag vidare över Porjus mot Jokkmokk.

 

[Stort tack till Liza Yngström, Gällivare kommun, LKAB:s projektgrupp för Malmbergets minne och Lars Israelsson, Dokumentera Malmberget.]

 

 

 

Publicerat i Bilder från igår, European urban history, Svensk stad, Urban economy | Märkt , , , , | Lämna en kommentar

Gällivare-Malmberget. Resurser vs samhällsbildning ca 1900. Utvidgad urbanisering, del 1.

Två småstäder i nordligaste Sverige måste flytta sig. Nya stadsplaner ligger i kommunhusen och delar av samhällena monteras ned och försvinner. Den ena staden gör det grandiost, med stora åthävor; arkitekttävling och internationell mediebevakning.

Den andra gör det tyst, nästan i hemlighet. I ett norrbottniskt inland som i övrigt präglas av gleshet, avfolkning och vidsträckta kulturlandskap är både Kiruna och Gällivare märbara undantag:

White Kiruna Plaza, vinnande förslag till nya Kiruna.

White Kiruna Plaza, vinnande förslag till nya Kiruna.

”Kiruna 4-ever”. ”Gällivare, en arktisk småstad i världsklass”.

Gällivare kommun, Vision: Arktisk småstad i världsklass.

Gällivare kommun, Vision: Arktisk småstad i världsklass.

Planering är som bekant branding. Gruvnäringen driver samhällena framåt i snabb fart, liksom den har gjort i över ett sekel. Hundratals inpendlare varje dag, obefintlig arbetslöshet och stor bostadsbrist. Närmare 9 miljarder har LKAB avsatt för samhällsomvandlingarna i Kiruna, Gällivare och Svappavara.

Jag åkte till Norrbotten i början av maj för att samla material och prata med forskare, planerare och företagare inför ett större arbete jag fått beställt av en fransk-tysk forskargrupp. Temat är den ”utvidgade urbaniseringen” som har förändrat många samhällen i världen sedan industrialismens intåg till följd av resursutvinning och global marknadsutveckling. På engelska heter den teoretiska termen extended urbanization.

Jag ska här nedan kort återge vad detta kan betyda innan jag återvänder till Gällivare-Malmbergets grundarhistoria. Därefter följer tre fältrapporter publicerade här på Arbetsboken under kommande dagarna, där jag skuggar teorin längs delar av Norrbottens ”tekniska megasystem”, med en avstickare till Jokkmokk, och avslutar vid Luleås gamla malmhamn efter att teorin har fått känna på verklighetens intryck närmare.

*

Extended Urbanization

Under hela 1900-talet, och minst lika framträdande i dag, har det inom stadsforskning funnits en kanon som betraktat städer och det ”stadslika” som en sluten geografisk enhet, en nod av ekonomisk verksamhet, befolkningstäthet och en viss typ av bebyggelse. Utanför denna enhet fanns det som inte var urbant; landsbygd, natur, i viss mån förorter.

Den här uppdelningen har periodvis starkt ifrågasatts. Separeringen mellan ”urbant”-”icke urbant” – som haft sådan betvingande makt över forskning, planering och ideologi – reducerar ur flera aspekter omfattningen av vad vi skulle kunna veta om våra samhällen.

”Städer” utgör bara ett av flera morfologiska uttryck för urbaniseringsprocesser under kapitalismen såsom den utvecklats som samhällsskapande och -förstörande kraft sedan slutet av 1700-talet. Den ”stadscentriska” förförståelsen av det urbana har därför inte kunna upptäcka de territoriella beroendeförhållanden, den gestaltning av operativa landskap och rumsliga anordningar som är central för framväxten och förändringen av urbana samhällen.

Den utvidgade urbaniseringen handlar om en grundläggande form av metabolism som drar in många olika sociala och geografiska rumsligheter, naturresurser och arbetskraft i sin påverkan. Centralt är den ojämlika operationalisering av hela jordens landskap i urbaniseringsprocessen genom utvinnandet av ändliga resurser, olja, gas, mineraler etc. – en global ekologisk omsättning som i tilltagande grad har en återverkande effekter på livsmiljöer.

Det är inte primärt en fråga om befolkningstäthet eller bebyggelseutveckling – utan om intensifiering av markanvändning, koordinering, polarisering mellan centrum och periferi och sociopolitisk kamp som alltid åtföljer nya rumsliga ordningar. En studie av den utvidgade urbaniseringen kan handla om hur operativa landskap kommer till stånd, upprätthålls och förändras. Jag ska återvända till teorin vart eftersom resan tar mig från Kiruna-Gällivare/Malmberg-Porjus-Jokkmokk-Boden och slutligen till Luleå.

 

Malmberget – resurser får en samhällsform

Vägen mellan Kiruna och Gällivare-Malmberget är i dag bitvis hårt trafikerad med tunga transporter. Jag får ofta krypa fram på omdirigerade grusvägar ut över myrmarken. Det är en olycksdrabbad sträcka där arbetspendlare och lastbilar kopplade till gruvnäringen samlas och gör att körfilerna känns underdimensionerade.

Kiruna och Malmberget är skapade för resursutvinning. De är resursnoder som har legat till grund för Sveriges nationella urbaniseringsprocess under 1900-talet, men vilka sociala och fysiska former dessa operativa landskap skulle ta var ursprungligen inte fastlagt.

De norrbottniska malmfältens fosforrika järnmalm blev genom framställningsinnovationen som går under namnet thomasprocessen exploateringsbar för världsmarknaden på 1880-talet. Den snabba tillväxttakten på malmproduktion var till övervägande del orsakad av exportmöjligheter. Och denna produktion dominerades av de utlandsägda bolagen Gellivare AB och Grängesbergs Grufve AB under 1880-talet. Den engelska firman Wilkinson & Jarvis var byggherre för malmbanan mellan Luleå och Narvik, och företaget arrenderade också rätten till brytning i Gällivare malmberg under 50 års tid.

Det här stora utländska ägandet började dock mot slutet av 1800-talet att väcka nationella protester och det höjdes röster för statligt ägande av både malmbanan och malmbrytningen.

Malmbanan nådde Gällivare 1888 som då var en liten kyrkby på 276 bofasta invånare och ett omland i övrigt präglat av samisk rennäring. Vid malmberget fanns ännu inget samhälle. Men snart bodde vid själva naturresursen fler invånare än i centralorten. En vild kåkbebyggelse växte fram som arbetarna själva uppförde – ca 650 träskjul, kojor och jordkulor – i närheten av gruvbrytningen.

Delar av den bevarade kåkstaden i Malmberg. Skjulen ska flytta till en kulturpark i Gällivare efter nedmontering.

Delar av den bevarade kåkstaden i Malmberg. Skjulen ska flytta till en kulturpark i Gällivare efter nedmontering.

Malmberget fick en egen stadsplan 1899 – en första version lades fram 1895, en strikt ingenjörsritad rutnätsplan. Men dessförinnan hade komplicerade motsättningar mellan arbetarna och gruvbolaget utspelats gällande samhällsbildningen art och omfattning.

Bolaget hade ett arrende på delar av det område som sedermera skulle utgöra den stadsplanelagda delen av Malmberget. Permanens i arbetarnas bosättningar var ingenting som intresserade bolaget vid denna tidpunkt. Gruvorter skiljer sig som bekant från t.ex. bruksorter genom att de förutsätts ha en migrerande arbetarbefolkningen, fördelad på olika arbetslag, som hypersnabbt kunde komma samman och upplösas beroende på marknadskonjunkturer.

I planeringsfrågan för Malmberget skrev 300 gruvarbetare till Kammarkollegiet 1896 att det planerade området skulle undantas från bolagets arrenderätt. Arbetarna vill köpa tomter, äga sina hem med trygg besittningsrätt. Och man ville leva under de brand-, ordnings- och hälsovårdsregler som gällde i andra städer i landet. Kommerskollegiet premierade utan vidare skäl resursutvinningen och gick på gruvbolagets linje, men länsstyrelsen öppnade för en kompromiss och stadsplanen modifierades bort från bolagets arrendemark.

Intressant i denna berättelse är den återkommande spänningen mellan resursutvinning och samhällsbildning och rättighetsanspråk för de lokalt boende.

Strax innan 1900 revs kåkstaden i Malmberget till största delen. Den hade utvecklats till en riksskandal och verkade som avskräckande exempel för Kiruna som låg något senare i tiden i samhällsbildningsprocessen. Det allt större nationella intresset och ägandet av gruvorna omkring 1900 gjorde att LKAB i Kiruna hade som mål att skapa ett mönstersamhälle med demokratisk struktur, något som märktes i sociala inrättningar och i Per Olof Hallmans stadsplan från år 1900, som inbegrep både bolagsområdet och municipalsamhället.

Med statens inträde som delägare i LKAB genom 1907 års statsavtal förpliktigade sig bolaget att även skaffa arbetarna i Malmberget tjänliga bostäder och i övrigt sörja för deras välmående. Malmberget fick ett samhälle i retur för utvinningen av malmfyndigheterna. Det operativa landskapet tog formen av en lokalortsbildning, vilket förmodligen inte hade hänt utan att den kapitalistiska utvecklingen hade förbundits med ett nationellt moraliskt projekt som också rymde ett aktivt arbetarengagemang som vände sig mot bolagens tillfällighetsstrukturer, baracksystem och kontroller. Ordnade förhållanden inom den privata sfären, fritid och familj, krävde permanens och social service som tog hand om behov utanför den omedelbara resursutvinningen.

Malmberget var på flera sätt ett nyskapat samhälle – de flesta var inflyttade arbetare från andra gruvorter med lågkonjunktur – framför allt från Bergslagen. De var socialister, nykterhetsfolk, folkbildare med ett livaktigt föreningsliv. Likaledes i Kiruna bildades 40 föreningar redan 4 år efter att gruvbrytningen hade kommit igång!

Malmbanan blev därför också en projektionsyta för visioner och bland socialistiska politiker som August Palm och Kata Dahlström om ”socialismens transportbana” som skulle föra med sig andra samhällsformer.

 

Malmberg, Gropen och Centrumhuset, 1968, foto Dan Larsson

Malmberg, Gropen och Centrumhuset, 1968, foto Dan Larsson

Men framför allt var de nya gruvsamhällena underställda den utvidgade urbaniseringens behov. Under hela 1900-talet utgjorde Malmberget ett planerat samhälle vars förändringar blev intimt förbundna med dels lokal topologin, malmkroppen geologi, med ägandestrukturen av resurser och inte minst med situationen på den internationella järnmalmsmarknaden. Konjunkturer och teknisk utveckling av malmbrytning fick omedelbara återverkningar på det lokala samhället.

Den stadsbild som byggdes upp under 1900-talet i Malmberg är en fysisk gestaltning av det förgångna som successivt har monterats ned, och som nu bokstavligen talat går under. Malmen, och malmmarknaden, har alltid haft sista ordet, liksom det första. Människan och samhällena har försökt finna de bästa lösningarna på de ständigt växlande problemen.

Det är en historia minst lika stark i dag som tidigare, och som jag ska fortsätta diskutera i nästa post.

Publicerat i European urban history, Svensk stad | Märkt , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Staden: Brno – funktionalism och sanning

I Brno trängs tidslagren. En gång var staden en förgård till Wien, Mährens Manchester, med en stor textilindustri och en blandad befolkning. Efter första världskriget blev Brno en funktionalistisk experimentverkstad i den nya tjeckoslovakiska nationen. Sanning och befrielse präglade varje formmässigt uttryck i ett 1920-tal som inte tålde lögner och överhet. Sen kom den socialistiska tiden, med skuggor och stukningar; asaneringspolitik och förfallna stadsdelar utan namn.
I dag kämpar sig Brno tillbaka, som bioteknologisk hub i Centraleuropa, som kunskapsstad. Munken Gregor Mendel har blivit affischfigur. Resultatet av hans upptäckt om gentiken går numera att se i alla städer över hela världen när de dubbelblommande körsbärsträden blommar i underbar sterilitet.
Vi besökte Villa Tugendhat, Mies van der Rohes UNESCO-klassade privathus. Och vi lärde oss om längtan efter renhet, oförställdhet och andliga former – som så ofta kolliderar med industrikvarterens larm och bråkighet i städer som är i rörelse.

Lyssna på Stadens hemsida!

Länk | Posted on by | Lämna en kommentar

Med taxi genom läsefrukterna, och Sarajevo?

Med risk att framstå som en obehaglig nätstalker, måste jag kort åter kommentera denna märkliga serie i DN, ”Sagan om Europa” (bara titeln!?) och dess senaste del om Sarajevo 1914.

Kielos åker mycket taxi. I förra texten var det taxichaufförer i London som berättade ”sanningen” för Kielos, att EU hade blivit en ”tysk komplott”. Det kan förvisso vara en fältmetod att ta taxi. Ingen har gjort det bättre än Alexandra Pascalidou! En journalist som aldrig fejkar sin närvaro. Men i Kielos fall, utanför London, på den blodbesudlade kontinenten, verkar det inte vara nyfikenhet som får henne att interagera i taxiresandets stundtals intima utbyte mellan förarens biografi och stadslandskapet utanför. Hon får skjuts, helt enkelt. Och hamnar nånstans i en ”förort” där Europa är meningslöst, halvt övergivet och elakt.

Förutom att jag inte förstår Kielos uppdrag i ”Sagan om Europa”, så präglas de hittills publicerade texterna av just en bristande nyfikenhet. Jolo är buktalardocka, upptinad från kalla kriget. Men man måste fråga sig: Vad är detta för samtidsdiagnoser egentligen? Vad är det för slags tidning som tycker detta är viktigt? Är det i linje med vad Åsa Linderborg nyligen påpekade, att DN befinner sig i en period av akut förvirring? Det är liksom ”åh, vad bra hon är, jag fattar ingenting” på var och varannan sida. Pepprat med gammal postmodern ironi och värdenihilism.

Kielos omhuldar en stereotyp bild av kontinentala Europa som inte är helt fräsch. Det finns i Sarajevo-artikeln en lamentation över upplösning och regionalism som på ett plan är helt adekvat. Regionalismen är rätt ofta småskuren och konserverande, utestängande. Men samtidigt är det duktigt ospännande, nästan en tautologi, att ens återge denna kritik. Det är ju en oskiljaktig del av Europas existens, dess förbannelse och dess dynamik! Titta på hur halvkontinentens geopolitisk ser ut! Vi lär ut sånt på A-kursens storföreläsningar i Historia. Men till lägesbilden hör även att denna provinsialism tvingat fram demokratier, lokalt ansvar, engagerade medborgare, mänsklig närvaro i stora projekt, rättsstater och rätt omvälvande möten och blandningar av människor genom epokerna. Och både kyrkorna och rådhusen har haft fönstren öppna mot marknadsplatsen, vilket inte i samma utsträckning varit fallet i särskilt många andra stora kulturer. (Visst, detta kan framstå som naiv idealism, men det är lätt hänt som en reaktion på en text som inte redogör för sina utgångspunkter eller förförståelse.)

Vi är väl ändå några, tänker jag mig, som inte tappat intresset för Europa. Tvärtom. Mitt intresse är starkare än någonsin. Vore det så omöjligt att leverera en samtidshistorisk analys som faktiskt handlade om Sarajevo på riktigt? Det händer mycket i staden, har jag förstått. En stad med allvarliga problem men också med stora, kanske tidlösa, möjligheter. Jag är intresserad av Sarajevo som en europeisk stad av i dag, med ett präglande förflutet, men inte som en projektionsyta för läsefruktiga fantasier av en svensk journalist i finansurbanistisk exil om ett Europa fruset i historien.

Publicerat i European urban history | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Nu var det 1914. Igen?

För några veckor sedan var jag i Wien och gjorde ett avsnitt för podcasten Staden tillsammans med Dan Hallemar. Vi pratade med akademiker, planerare, historiker, aktivister och vanligt folk om stadens sociala och politiska historia och utmaningar inför framtiden.

Det blev enormt mycket material att bearbeta och som en gentjänst till alla som hjälpte oss författar jag nu en engelskspråkig artikel utifrån våra intryck och analyser av framför allt stadens stads- och bostadspolitik.

Bäst som jag sitter framför skärmen skriver Katrine Kielos om Wien i Dagens Nyheter! Vad inspirerande! Det är extra spännande vad en driven modern vänsterskribent väljer för analys av en stads historia som man själv har brottats med.

Under läsningen blev jag i tilltagande grad konfunderad. Hade vi besökt samma stad? Kielos Wien var en stad som sjunkit ned i likör och främlingsfientlighet. En stad som har satt Mozartkulan i halsen och blivit debil av för mycket Straussvalser.

Det smög sig på en misstanke att Kielos inte på allvar hade lämnat 1. Bezirk, den gamla stadskärnan innanför Ringstrasse. Det är synd, jag hade så gärna velat höra vad hon tyckte om allt annat. Det är dålig utsikt från Café Landtmann för att förklara Wien i dag. ”Man måste ut i förorter”, skriver Kielos, ”för att hitta de socialt utsatta eller få en känsla för hur villkoren kan se ut för stora grupper av framför allt turkiska migranter.” Åkte du ut till dessa ”förorter”? vill jag fråga. Vad var dina intryck?

Jag förmodar att Kielos menar stadsdelar en bit utanför stadsgördeln, t.ex. 10., 16. och 18. Bezirk. Vi tillbringade större delen av vår vistelse i dessa stadsdelar (”Förort” är ett begrepp vi alla bör se bättre över hur vi använder.) I flera av stadsdelarna finns ett annat Wien, kanske ett mer verkligt Wien – där finns social utsatthet, ja. Där finns främlingsfientlighet. Det är ingenting att bagatellisera. Men där finns också en dynamik, en ny ung urbanitet som till stora delar är präglad av den öppenhet staden har visat mot framför allt östeuropeiska länder, länderna på Balkan och Turkiet.

Och sedan arvet efter ”röda Wien”, vi pratade om det mycket i programmet. Det sipprar ut i alla möjliga konstellationer i staden. Ta bara den stadsforsknings- och aktivistsektor jag känner till: Wien är full av alternativa grupperingar. Tidskriften dérive är en samlande plattform – som har en mängd sidoaktiveter. Varje höst anordnas festivalen URBANIZE!, som är ett eldorado för konstnärligt och politiskt liv och uppträdande – ”För att en annan stad är möjlig!”

Den nationella politiken i Österrike är inte sällan djupt konservativ och obenägen till förändring. Men det första man får lära sig av politiskt engagerade Wienbor, inom miljörörelsen, socialdemokrater och vänsteranhängare eller andra är att inte sammanblanda Wien med Österrike. Wien är i en kronisk konflikt med sitt eget land. Det är fortfarande en röd ö i ett brun-svart hav.

När Kielos avslutar artikeln i DN med att konstatera att dagens Österrike inte omfamnar de värden som präglade Wiens glansdagar under den habsburgska monarkin – ”öppenhet, pluralism, konstnärlig samt intellektuell experimentlusta” – har jag svårt att förstå hur urvalet har gått till mellan då och nu.

Vad är den historiska analogin?

Säg Wien 1900 och jag tänker omedelbart på djup antisemitism, avgrundslika sociala klyftor, kvinnoförakt- och förtryck och en omfattande estetisk kitsch. I dag bor ett av Europas största judiska communities i Wien 2. Bezirk, och staden har bl.a. varit med att upprätta en Eruv – den rituella gränsen för att bära objekt mellan privata till offentliga platser; ett vidsträckt sakralt stadsrum – för denna minoritet.

Inom samhällsforskningen är IWM – Institut für die Wissenschaften vom Menschen – framför allt en spetssatsning för omfattande utbyte med östra Europas främsta forskare, språkvetare, författare.

Vad är öppenhet och slutenhet?

Österrike har sannerligen problem med högerpolitiska krafter, och har haft det under en längre tid. Vad socialdemokrater och die Grünen, som regerar tillsammans i Wien, fruktar mest är FPÖ:s ständiga angrepp utifrån den nationella politiska arenan på den sociala politik man försöker bedriva i huvudstaden. Wien är en egen delstat med eget finansiellt budgetansvar, ett tydligt mål för FPÖ att underminera, demontera. Därför att detta högerparti tycker att Wien bedriver en för invandrarvänlig politik.

Kielos artikel liknar en del som skrevs på 1990-talet då genren att läsa städer som frusna i en tankevärld var attraktiv. Efter murens fall låg alla gamla vittrade, storslagna städer där som bevarade i oljig, ideologisk formalin.

Detta var en populär essägenre, framför allt bland manliga skribenter som fick veckla ut hela sitt bildningsarv. Karl Schlögel är min favorit från den epoken, då man i rummet läste tiden och fann Europa igen och igen; återkomsten av det välkända, det mardrömslika.

Jag vill inte vara orättvis mot Katrine Kielos. Jag läser allt hon skriver och tycker hon är en viktig journalist med en egen, angelägen röst.

Jag undrar mer över själva mötet mellan städers verkligheter och politiska, opinionsbildande texter:

Hur skriver man bra idédrivna texter med städer i centrum?

Går städer att reducera till idéhistoria?

Hur mycket vinner man på att redan från början utgå från ett facit, som är det förflutna?

Om man mäter samtiden mot en historisk kanon, hur mycket användbar materia kan man till slut bända loss?

Om allt är 1914 igen, och idén om Wien aldrig får röra sig bortom Ringstrasse – vad lär vi oss då om samtidens komplexitet? Eller historiens för den delen?

Publicerat i European urban history, Wien | Märkt , , , , , | 1 kommentar